Göteborgsposten – 27 april 1864, sida 2

kättegangsoch bolissakerPoliskammaren. I måndags holls i poliskammaren undersokning angående den i lördags afton timade eldsvådan å Kungaladugårds egor. Arrendatorn J. Andersson var närvarande och upplyste att den nedbrunna ladubyggnaden varit assurerad af boställsinnehafvaren, han visste ej för huru mycket. Dock hade han sjelf vid ändan af besagde byggnad låtit tillbygga en lada äfvensom på midten af långsidan ett körhus för tröskverket. Dessa byggnader voro lika litet som tröskverket och en ny sädesharpa assurerade och uppbrunno jemte det öfriga. I ladan hade funnits omkring 300 skäs halm och 10 skåZ. hö. Detta var assuroradt i Jonkopingsbolaget. Arrendatorn A. låg och sof då han väcktes af larmet. Senast emellan kl. 5 och 6 samma afton hade han jemte en dräng varit inne i ladan och hemtat halm, men ingendera hade då haft eld med sig eller rökat, något som var drängarne förbjudet. Nägon förklaring öfver eldsvådans uppkomst kunde A. ej gifva. Väl hade för längre tid sedan husvilla, lösa personer brukat bana sig väg in i ladan och derstädes tillbringat nätterna, men något sådant hade ej på detta året försports. Poliskonstaplarne 55 Olsson och 61 Lindqvist hade båda befunnit sig i närheten af Carnegiska socbruket då elden bröt ut. De skyndade till den i närheten liggande ladan, hvilken då redan brann öfverallt, men mest på södra sidan. Ingen person syntes till i närheten utom drängen Lars Rasmusson. Denne bodde straxt bredvid och hade skyndat ut så snart som eldsvådan bemärktes. Det var då för sent att söka släcka elden. I stället gjorde han ett slag omkring ladan för att efterse om ingen misstänkt person syntes till, hvilken kunde antagas ha tändt på. Om någon anlagt mordbrand, hade han redan haft god tid att aflägsna sig, — Hvarken poliskonstaplarne eller Lars Rasmusson hade observerat någon öppning i stenfoten eller väggen på ladan, hvarigenom löst folk kunnat krypa in för att taga nattqvarter. På hemställan af åklagaren, poliskommissarien Kant, uppsköts målet för vidare upplysningars inhemtande till d. 9 Maj. — I föregående referat omnämndes en okänd mansperson, som blifvit upptagen i polishäktet och derstädes aflidit. Man har nu fått reda på att denne persons namn var Svensson och att han vistats här i staden flera år. Som det vid anställd obuktion å den döda kroppen upptäckts att bakre delen af hufvudskålen blifvit spräckt, företogs i måndags ny polisundersökning angående hans dodssätt. Det upplystes dervid att han, som saknade stadigt arbete, jemte några andra karlar fått i uppdrag att flytta en decimalvåg från ett magasin till ett annat. De tre karlarne buro gemensamt ut vågen på gatan, hvarefter Svensson gick in för att hemta vigtskålen. Då han återkom föll han baklänges i porten och slog hufvudet hårdt i stenläggningen. En bokhållare som åtföljde de tre karlarne stod bredvid honom då detta skedde, och antager tillfölje af mannens utseende vid tillfället att han blifvit träffad af en slagattack. Han syntes ej ölverlastad, men luktade bränvin. En stund senare eftersändes ett par poliskonstaplar, hvilka i den tro att han var drucken, uppförde honom i polisvakten och satte in honom i finkan. Han svarade temligen redigt på de frågor man ställde till honom, men ville ej redogöra för sin bostad, Klockan var nära åtta på aftonen då hon blef införd i polishäktet. Kl. tio samma afton befanns han vara död, då man på en för fylleri insatt persons begäran gick in med vatten. Hålet i hufvudskålen hade förmodligen uppstått då han föll baklänges mot stenarne. Saken förvisades till rådhusrätten. — Oturen tyckes numera särskilt ha lagt an på att förfölja urtjufvar. För icke längesedan refererades här ett mål, hvari en bonddräng som stulit ett ur från en betjent röjdes derigenom att en småländsk smörhandlande uppträdde som — Deus ex machina — som en dender på ett underbart sätt skaffade den lilla tidvisande maskinen till rätte egaren igen. I går förekom åter i poliskammaren ett dylikt mål, i hvilket ett ur bortkommit utan att man haft den ringaste spaning på tjufven, hvilken dock genom en befängd otur sedermera kom att röja sig sjelf. Händelsen var följande: En norsk sjökapten O. Larssen, förande briggen Tre Bröder, hade bland andra familjeklenoder ufven ett spindelfickur af silfver, på hvilket han satte lika stort värde som på sin kronometer, eller kanske det i sjelfva verket var hans kronometer. Detta klenodium försvann emellertid en vacker dag ur kaptenens kajuta. Den öfriga besättningen hade varit i land, och skeppsvakten som tyckte att ham ej midt på ljusa dagen behöfde hålla så sträng utkik, hade tagit sig en grundlig lur i skansen, der han förmodligen drömde om Norges Fjelde eller något annat lika intressant. Allt nog, då kaptenen återkom saknades uret. Skeppsvakten som haft så god sömn kunde naturligtvis ingenting upplysa och ingen annan al besättningen hade varit ombord. Stölden anmäldes i polisen och för den händelse man skulle få spaning på gerningsmannen omnämnde kaptenen att urmakare Svanström härstädes kort förut haft uret till lagning och således kunde igenkänna uret. Kaptenen underrättade äfvenledes hr Svanström om att han gifvit anvisning på honom. Hr gvan