Göteborgsposten – 27 april 1864, sida 2

ska skansarne, visat sig vara vida större, än de sjelfva antogo. Blockhuset i skansen 6 var alldeles förstördt; bjelkarne, af mer än len qvadratfots diameter, lågo splittrade som svafvelstickor, bröstvärnen voro alldeles sönderskjutna. Jemförelsevis väl bevarade voro skansarne 8, 9 och 10, hvarföre äfven mot dessa fästen riktades en ganska våldsam kanonad och de starkaste stormkolonnerna, hvilket kunde desto lättare låta sig göra, som de öfriga skansarne då redan voro i preussarnes händer. Det heter i en tysk skrifvelse från Gråsten af d. 20 d:s, att prins Friedrich Karl uppmanat danske generalen att lemna Als; svaret var ej bekant, men man hoppades, att ön skulle under de närmaste dagarne utrymmas af de danska trupperna (7). Enligt den officiela preussiska tidningen, uppgick preussarnes förlust i döda och sårade d. 18:de till 60 officerare och c:a 1,000 man, dock snarare ett större antal än ett mindre. Danskarnes förlust utgör, alla fångar inberäknade, minst 4,000 man. De slesvigholsteinska agitatorerna illfänas ifrigt med förberedandet af en allmäu omröstning i Slesvig och befolkningens terroriserande derstädes. Uti en i Flensborg utkommande preussisk tidning förekommer bl. a. en artikel, hvilken, under rubrik Der ewige Krieg, upply ser slesvigarne om, att hvarje afgörande, som icke lösrycker Slesvig fullständigt från Danmark, aldrig skall bringa fred, utan ett evigt upprepadt krig. Liksom benickemasken alltid växer till på nytt och framkallar olidliga qval, om den ej kan utrotas till sista biten och isynnerhet hufvudet sås bort, på samma sätt äfven med Slesvigs egentliga arfssjukdom, förbindelsen med banmark. Hufvudet, J. ä. den gemensamme herrskaren eller personalunionen måste bort. Den, som vill vara af med denna eviga tortyr, han skall skynda sig att underskrifva resolutionerna tör landets rättigheter, han skall värfra andra, inverka med öfvertalanden på sina vänner och grannar, så att äfven de skyndsamligen och på rätta stället afgifva sin röst. Den, som ej handlar härefter, den, som är slö och likgiltig, ådrager sig ett ofantligt ansvar; ty då skall i stället för fred inträda ett evigt krig, från norr och söder skola härmassor dragas tillsammans och härja landet, slesvigaren skall bli iklädd dansk uniform och nödgas strida mot sina tyska landsmän, hans säd skall bli nedtrampad, hans förråd förtärdt, hans gård gå upp i ljus lisa o. s. v. Från Köpenhamn göres upprop om insamling af charpie åt de många sårade. De fångna danska officerarne ha vid sin tr ansport genom Hamburg blifvit på det hjertligaste mottagna af der bosatta danskar, hvilka sökte att göra sina fångna landsmän det ofrivilliga vistandet i staden så angenämt som möjligt. Äfven andra af Hamburgs innevånare visade uppmärksamhet mot krigsfångarne, synnerligast mot den bekante, tappre löjtnanten Anker (försvararen af skansen N:o 2), hvilken knappt fick någon ro i sitt hem eller på gatan för folk, som ville betyga honom sitt deltagande. Alla otficerarne gå fritt omkring i staden, och man har äfven velat låta dem behålla sina värjor, men enär man icke ville medgifva de fångna svenska otficerarne det senare, ville danskarne icke begagna sig af tillåtelsen, förklarande att de icke ville behandlas annorlunda än sina svenska bröder. Såsom ett annat exempel på den skiljnad preussarne göra i afseende på behandlingen af de danska och svenska officerarne, kan ännu anföras, att medan det öfverlemnades åt de förra att sjelfva bestämma till hvilken preussisk fästning de önskade blifva förda, underrättade man svenskarne om att de skulle till Spandau. Svenskarne fordrade emellertid att bli behandlade lika med de öfriga danska officerarne, i det de förklarade att de nu voro danska officerare och icke svenska; de voro endast svenskt tödda. Man tror emellertid icke att afseende fästes vid deras begäran: v rån Utlandet.