Göteborgsposten – 25 april 1864, sida 2

mork och begrundande, utan att deltaga i sina sido kamraters samtal. Då han kom till bron. syntes har plötsligt vakna upp. Han sträckte händerna mot him len samt ropade högt och genomträngande: Farvå alla menniskor! Derpå teg han och gick öfve med de andre. Det låg i dessa få ord och ännu mer: i hans stämma en bedröfvelse och hopplöshet, mer också en resignation och hängifvenhet som jag ej ä i stånd att beskrifva. En bekant fransman som delta: git i sista italienska kriget var närvarande under dess: upptråden. Han höll med soldaterna och påstod unde; våldsamma åtbörder samt med hela sin sydländska na: turs hättighet, att det var galenskap att föra folket u i skansarne. Ni skulle icke få en fransk soldat dertille bedyrade han. Kanske var det dock en artighe som den höflige främlingen ville säga soldaterna, jag berättar blott hvad jag hört. Huru skansarne under den sista tiden voro beskalfade skall jag nu söka beskrifva. Skansen N:o 6, der största, var icke annat än en nedskjuten grushög med omkullfallna traverser. Och ur denna kaotiska massa måste man dagligen gräfva upp kanonerna, hvilka sjelfva voro sönderskjutna, demonterade och obrukbara. Pallisaderna lågo söndersplittrade i löpgrafven, bron som förde öfver denna var så förstörd att man blott med största försigtighet kunde passera öfver den; att draga in Jen, såsom meningen var i händelse af angrepp, var icke mera att tänka på. Blockhuset innanför med ett tak af tolftums bjelkar, öfver hvilka låg jord, som åter betäcktes af sandsäckar, hade i flera dagar varit nedskjutet. Under ett af de sista dygnen slogo straxt efter hvarandra flera bomber ned i taket, krossade det och begrafde soldaterna under dess ruiner. Det murade och hvälfda kruttornet hotade hvart ögonblick att dela sin grannes öde, då hvarje kreverande bomb kom det att skaka och slog långa och gapande remnor i muren. Alla de öfriga skansarne voro icke bättre deran, några af dem hade ännu ett par brukliga kanoner, andra ej en enda. De voro ej annat än upp-plojda jordhögar som slutligen gåfvo ett så dåligt skydd, att soldaterna föredrogo att uppehålla sig utanför dem på marken. Hvar gång vi om natten när skjutningen ett ögonblick aftog uppställde en ny kanon och fienden märkte det morgonen derefter, öfverhopade han den med en sådan massa bomber och granater. att den ofta var obrukbar efter att ha afskjutit några få skott. Så tego då våra skansar alldeles, icke derföre at preussarne dagligen sköto bort artilleristerna och om natten officerarne och arbetarne. som kommo fram för att förbättra dem — det var ständigt en ny tillhands som beredvilligt trädde i den fallnes ställe; men emedan de sköto bort kanonerna så snart dessa syntes. Oaktadt vår tystnad fortsatte preussarne likväl att skjuta. Efterhand som deras löpgrafvar kommo närmare, såg man då och då en fiendtlig stabsofficer visa sig på någon framskjutande plats, hvarifrån han kunde öfverse verkan af skjutningen och dirigera densamma. I allmänhet höllo de sig likväl väl dolda; det var icke möjligt att upptäcka en fiendes närhet eller hans arbeten förrän i det ögonblick då den hvita röken efter ett skott steg upp ur jorden, ibland på en half mils afständ. Straxt derefter var allt försvunnet. Det är otvifvelaktigt ett mycket godt, i alla händelser tryggt sätt att föra krig; dock bevisar det lika gifvet att preussarnes artilleri är bättre än deras soldater. Det mod som blott vågar visa sig på en half mils afstånd tager sig på det långa afståndet nästan ut som jeghet. Och hvad är det för slags soldater, som nu i tio veckor tvungit Österrikes och Preussens från alla håll sammanrafsade horder att stanna framför dessa små sammanskottade jordhögar? För att kunna ställa en någorlunda styrka mot denna oerhörda öfvermakt, medan våra förbundna dröjde och medan löften svekos, måste vi samla icke blott nationens bästa och ädlaste krafter, dess blomma och framtid, utan jemte dessa äfven familjefadren, handtverkaren från hans verkstad, daglönaren, hvars barn och hustru blefvo brödlösa då han drog bort; delad emellan känslan af landets nöd och deras, hvilka han lemnade efter sig. Många kommo af sig sjelfva, långt innan de blefvo kallade, och frågade, hvar skola vi stå? hvar skola vi hjelpa? Det var mera en arm af landtvärn än af liniesoldater, ovana vid krig, otillräckligt inöfvade, men allesammans med lust att värna landet; alla egde mod, djerfhet, uthållighet, om man eljest får ro ett enstämmigt vittnesbörd från hela det åskålande Europa, icke att förglömma från deras na fiender. Mot detta folk ställde preussarne sina bästa gardesregementen, österrikarne sina krigsvana soldater, som så ofta blefvo slagna vid S. Marin, Solferino och Magenta, att de till slut fått ett vegrepp om huru de skulle slå igen. De ställde mot oss allt hvad snillet och vetenskapen förbättrat nom krigskonsten; kanoner som gingo dubbelt så ångt som vära; gevär som sköto dubbelt så fort som våra; de ställde slutligen fem man mot en, och väsade likväl icke komma fram till oss på annat sätt in i djupa, skyddande grafvar, per under jorden: våsade icke heller att storma Dyppels skansar förrän så att säga hade lemnat dem — först då bröto de am med hela sin öfverlägsna kraft, utvecklade sina anor, togo sina örnar på skuldrorna och buro dem ipp på jordhögarne för att ändtligen prunka derstäles, jublade och sjöngo — men det var ett jubel och n sång, som icke egde segrens toner.