PÖ1 1611 11) THALTL 44AUAL!) VAN VU SV BH SLI ALA hade visserligen väntat sig denna katastrof, men det oaktadt har känslan at den öfvergifna belägenheten tagit ut sin rätt. Bref från Norge. I Fodrelandet? läses följande bref från Christiania af d. 15 april: -Det skulle i går vara första sommardagen, men det är hvarken vår i naturen eller i vårt hjerta. För eder kan sorgen icke vara så stor; ty j striden och liden trofast för Nordens sak; men vårt krigsfolk ligger hemma, våra fartyg äro ute på öfningsexpeditioner, och härunder gå från mun till mun de tidender, att fienden angripit verken vid Dyppel med sådan styrka, att vi befara det ställningen icke kan hållas: SHuru skola vi stå ut med denna dag?4 sade en af våra gemensamma vänner till mig för några timmar sedan. Men huru skola vi kunna stå ut med hvad som kommer efter, Om vi längre lägga armarne i kors? Erfarenheten har på det mest slående sätt viat oss, att det är vår politiska splittring, som är vår svaghet, vär olycka. Det gagnar ej längre att famla efter försvarsförbund, att speja efter utländska ministrars och furstars minspel. Norden måste först och främst söka sin räddning i sig sjelf. Vi måste i nödens stund bortkasta fördomen, misstroendet; vi hafva icke tid till ömsesidiga förebråelser, det måste handlas. Vi måste gå rakt på sakens kärna och samla krafterna. Det är kanske för sent att denna gång rädda Dyppel; men hela Danmark har ju en gång varit inneslutet inom Köpenhamns vallar och blef likväl räddadt! Lätom oss derföre icke uppgifva hoppet om dessa vallar! Med Guds hjelp skola våra krigare till lands och vatten om några veckor vara i Danmark. Det är en moralisk, en politisk omöjlighet, att konungen kan vilja skicka hem igen de stridskrafter, som han kallat till vapen för Nordens sak. Men hufvudsaken är, att j ej uppgifven något, och under tiden måste vi göra allt hvad i mensklig makt står, för att knyta det enda band, som kan sammanhälla vårt gemensamma fädernesland, genom Nordens förening. Hvad. skall ni säga, i samma ögonblick, som Norges storthing förnekat sjelfva tanken! Men förlåt, aldrig har en politisk tanke hos oss vunnit en så stor seger som just denna. Ty derom måste dock alla vara ense, att nederlaget ej var på skandinavismens sida. Och om på en gång ett upprop gjordes till alla Nordens vänner i de 3 länderna om att ej längre hålla sig tillbaka, utan öppet och frimodigt bekänna vår stora lösen och bedja Nordens konungar lägga hand vid verket nu i den afgörande stunden, icke genom uteslutande af den ena eller andra dynastien, utan genom konungaätternas förening till en nordisk konungaätt med gemensam arfsföljd, så skulle ni få se, att det i Norden finnas tusenden och tusenden, som vilja ansluta sig till vår lösen. Sanningen har en makt, som i sig sjelf är ovärderlig; men då nöden kommer till, blir den oemotståndlig. Tro mig, det skulle uppstå ett helt annat lif inom folket, om alla Nordens vänner slöto ett trofast förbund och bildade en fylking. Folken skulle sluta sig till oss och segren skulle vara vår. Försynen har gisvit Norden krafter att bilda en kulturmakt i verlden, hvilka vi ej ha rätt att försvilla; men om vi ej nu begagna stridens faror till att öppna ögonen på folken, så är det endast alltför möjligt, att vi gifva våra fiender segerpalmen. Jag vet, att många danskar finna det alltför mycket stridande mot gamla Danmarks ära, att oftare bedja om hjelp och förbund hos brödrarikena. Och det fordra vi icke heller af eder. Allt, hvad vi önska, är, att j ej af harm öfver försvarsförbundets bortfuskande, öfver långsamheten i våra rustningar, öfver premisser och vändningar i diplomatiska noter skolen låta eder egen och vår gemensamma sak umgälla detta; j skolen tillsammans med oss och våra svenska vänner bilda en skandinavisk förening med det öppet uttalade målet: kronornas och rikenas förening genom en laglig och fredlig öfverenskommelse. J skolen måhända svara mig, att ömtåliga furstliga familjintressen här äro med i spelet. Det är endast alltför sannt. Men vi veta också, att det finnes män bland Norden, konungaborna, hvilka hafva hjerta och sinne för en stor tanke, som vilja sätta rikenas väl öfver sin familjs titulära höghet, som heldre vilja göra en stor uppoffring än se Norden tvina bort endast för ett par trappsteg högre rang åt några. Men huru kunna vi fordra eller vänta dylika offer, utan att vi sjelfva vilja bringa några, utan att sjelfva ens våga uttala önskningen derom? Annu är det tid, men huru länge? Ni blir kanske otålig öfver allt detta prat om framtiden och frågar, hvar bli edra Döler, edra Drager utaf? Jag kan härtill endast svara, att allting häntyder på, att det göres, hvad som göras kan, på det flottan må kunna vara färdig till d. 1 Maj och våra trupper 14 dagar derefter. Kong Sverrer är färdig och redan i sjön. Kommendör Valeur är en rask och duglig sjöman; han skall föra denna fregatt och skulle säkerligen mer än gerna vilja deltaga i en kamp mot österrikarne. Till d. 1 Maj skola 7 segelfartyg vara klara; man väntar ordre för Nordstjernens och flera skepps utrustning, och vi kunna ej tänka oss möjligheten af, att konungan skulle vilja låta dem ligga i dödvattnet, om fienden försöker ett angrepp till sjös, hvar det nu än månde vara. Till land är hela liniearm6een kallad under vapen, trosskuskar inkallas och trosshästar köpas för utryckningen. 200 reservofficerare skola bildas och mer än 100 akademiska borgare förutom många andra äro redan i skolan; de 2 öfversta klasserna af krigsskolan hålla afgångsexamen. Allt detta visar, att det måste vara allvar i leken, så mycket mera som hvarken officerare eller ens meniga reserver få lof att gå i dansk krigstjenst. Det är endast en tidsfråga, då vi skola ut. De upplysningar, grefve Hamiltons bref till Posttidningen framkallat, hafva här väckt en mycket pinsam uppmärksamhet. Det visar sig öfverallt, att femtonmans-komitens utsago emot skandinavismen afgifvits utan stöd i folkets mogna öfvervägande och vilja. benealogi-kt. En insändare i Nya Dagl. Allehanda visar genom en genealogisk tafla