Göteborgsposten – 19 april 1864, sida 2

friskaro och kyligare. Ett dunkelt ljusken trängde obestämdt genom mörkret. Det blef allt ljusare för hvarje steg han tog och gången fortfor att stiga uppåt. Slutligen fann zigenaren att detta bleka sken som sedan några minuter ledt honom ej var annat än månans strålar. Gången slutade med en lodrätt öppning i jordytan bland några buskar hvilka dolde ingången. Jean svingade sig upp med liflighet och glädjen hos en fånge som omsider åter befinner sig i friska luften och i full frihet. Men knappt hade han vikit undan buskarna som stängde honom vägen förr än han stannade mer ängslig och betryckt än om han ännu varit under jorden. Det ställe der han befann sig var en vidsträckt inhägnad, beströdd med hvita stenar och svarta kors. Han befann sig på S:t Gilles kyrkogård. Den rörelse han erfor var för öfrigt af kort varaktighet. Jean de France var icke den man som var rädd för att vara på en kyrkogård. — Lika bra att komma ut härifrån som från något annat ställe, sade han för sig sjelf, blott man kommer ut. Han tog några steg mellan grafvarne och orienterade sig. Kyrkogården var omgifven af höga murar, försedda med jernportar. Han gick omkring kyrkogården och insåg att det skulle vara omöjligt för honom att stiga öfver muren. Han gick till porten som var af tjockt jern. Hans dolk skulle ha brustit af tjugo gånger innan han fått lös en dörrhake eller brutit upp låset. Zigenarkonungen höjde ögonen mot firmamentet och såg en ljusstrimma vid horisonten. (Forts.)