Göteborgsposten – 19 april 1864, sida 1

afgrund, stod zigenarekonungen några minuter orörlig åtnöjande sig med att utsträcka händerna åt alla sidor. Han kände en fuktig och hård yta; utan att ändra plats trefvade han med foten: denna var smutsig. — Jag är i botten af en brunn, tänkte han. Han erinrade sig då att han hade fallit medan miss Ellen höll svafvelveken. Han kände efter i sina fickor och fann der en andra veke och det eldstål som den unga fickan lemnat honom. Två sekunder senare hade han tändt eld och kastade omkring sig en forskande blick. Hålan var rund, temligen rymlig och af fast murverk. Jean de France insåg genat ten af att komma upp. Det fanns ingen remna :uelm stenarne, som höllos tillsammans af ett cement lika hårdt som de sjelfva och mot hvilket han fåfängt skulle ha I t sina naglar. För öfrigt skulle vidden af hålan ej ha tillåtit honom at: betjc sig af det medel som användes af sotare för att uppstiga i en skorstenspipa. — Skall jag således 41 uf hurger här? frågade han sig. Och han tänkte på sin högtälskade Elspy, på Cynthia som fallit i miss Ellens vald, på Roger som framdeles skulle befinna sig utan beskyddare. Dessa smärtsamma erinringar gjorde honom ursinnig af vrede. Plötsligt föll ljuset från hans veke på ett litet glänsande föremål på marken. Jean de France böjde sig ned och upptog sin dolk som han tappat under fallet. — 8e så, sade han, jag skall alltid kuuna undgå hun