Penuritningar sran hufvudstaden. XIV. Såvidt jag kunnat erfara, var hr 6. U. Stråle ända tills någon tid töre valen ull sistlidne friksdag föga bemärkt at hufvudstadens valmän. Visserligen såg man nästan dagligen en ung, smärt och mycket bleklagd man, med stor brådska färdas Drottninggatan framåt, åkande i en liten droska; men då var det foreträdesvis kusken som ådrog sig uppmärksamheten för sitt temligen gammalmodiga, med zilfvergaloner rikt, men smaklöst beslaga livrå. Om man då, såsom fallet var med mig, sporde hvem som åkte bakom den pråligt utstyrde kusken, så svarades, att det var egaren till porslinsfabriken vid Rörstrand, som för den skull kallade sig brukspatron och som bebodde det ståtliga palatset derute, men som dock inrymde en stor del af sina arbetare i de förfallna, halft underjordiska bostäderna i -jånga raden, hvilken i kung Fredriks tid blifvit uppförd till logis åt den jagtlystne monarkens — falkar, hvars burar, tack vare den —