Göteborgsposten – 12 april 1864, sida 2

— Ah! älskade ; Roger, a mumlade hon. — Miss Ellen, sade Cynthia, alltjemt beherrskande sig, jag har ingen son och ingenting gemensamt med den gentleman om hvilken ni talar; men antag för ett äganblick att jag är hans mor; huru bör jag ej misstro den qvinna, som låtit bortföra mig från gatan och håller mig här fången efter att ha låtit martera mig genom en nedrig varelse. — Hvem säger er att allt hvad som skett blifvit gjordt på min befallning; hvem säger er, fortfor miss killen, att jag icke sjelf intill denna stund fått underkasta sig ett grymt tvång, att min vilja oah mitt samvete ej ha blifvit våldförda. Men, återtog hon med ett bittert leende, jag skulle förspilla mina ord med att söka öfvertyga er; jag har nu blott en enda sak att säga er: ni är fri! Cynthia qväfde ett slädjorop. — Fri! sade hon, i det hon tog ett steg mot dörren som miss Ellen låtit uppslå. — Hvad väntar ni på? återtog denna senare, seende henne tveka. Jag väntar, sade Cynthia lugnt, att ni skall säga mig hvarföre ni efter att i två dagar ha hållit mig fången, nu släpper mig fri. — För, att jag må säga det, sade miss Ellen med upprörd röst, är det nödvändigt att ni ett ögonblick låter mig antaga att ni är Rogers mor. Cynthia iakttog tystnad. Miss Ellen ålertog: — Jag älskar Roger, och Roger älskar mig; en man står emellan oss; ni känner honom, Cynthia: det är Jean