Göteborgsposten – 11 april 1864, sida 2

gar måst kampera under bar himmel och varit utsatta för den stränga kölden om nätterna. mlingarne i danska lägret på Als. (Forts.) Den utländing, som väckt största uppseendet härstädes, är mr Auborne Herbert, som i dag lemnat oss efter åtta dagars vistande härstädes. Han tillhör en förnäm familj från Wales och är broder till earlen af Carnarvon, en af torypartiets ledare och sannolikt eventuel minister i ett torykabinett. Mr Herbert är en man af c:a 30 års ålder, fulländad gentleman, vacker, med gazellögon, mörkbrunt skägg, en hy som -biod och mjölk och, som det tyckes, med en något svag konstitution. Som kavalleriofficer begaf han sig till Krim, för att deltaga i kriget, men då han kom dit, var kriget slut. Han begaf sig till Indien, för at: deltaga i upprorskriget, men äfven det var slut vid hans ankomst. Efter Trentaffåren, då det en tid fanns utsigt till ett krig mellan England och Amerika, begaf han sig till Canada; men då striden bilades utan vädjande till vapen, reste han tillbaka till Oxford, der han är fellow och der han sedan uppehållit sig, tills han begaf sig hit och slutligen lyckades att här få se ett krig. I denna längtan efter att se kriget ligger mycket excentriskt, mycket som stöter på begreppet sport, men hans lust dertill står utan tvifvel älven i förbindelse med hans uppfostran. Han skall utbilda sig för den politiska vädjobanan, han skall troligen redan vid nästa valen bb invald i parlamentet, och han hyser den öfvertygelsen, att en politiker bör hafva sett och känna till den diskussionsmetod, der kulor äro de vingade orden och der generalen träder i stället för the speaker. Redan hans tillochmed för en engelsman sällsamma drägt (förut i G.-P. beskrifven) tilldrog honom en viss uppmärksamhet, och han har sedan dess vetat öka densamma, tils han nu i dag rest härifrån, känd af hela armcen, föremål för alla soldaters samtal, aktning och beundran. Han har hvarje dag uppehållit sig i skansarne, företrädesvis utsökande dem, der granaterna föllo mest, han nickade åt soldaterna, tryckte deras händer och uppmuntrade dem genom sitt exempel. Och då striden stod i förgår (d. 28 mars), skyndade han frånjden skans, der han observerade densamma, midtuti kulregnet, tog sjelf fatt i den ena ändan af en bår, tick en ambulancesoldat till att taga den andra och bar undan sårade soldater. Hans modiga uppträdande verkade elektriserande, ett dånande hurra ljöd för honom, då Han kom till skansen med den förste sårade soldaten, och från den stunden ver han alla soldaters vän. De helsade honom med högaktning, de voro glada, då han på aftonen vid taptot kom ned på gatan, tog en soldat under hvarje arm och följde med dem, entusiastiskt detagande i deras sånger, så god: han kunde. Det blödigaste hjerta är hos honom paradt med de manligaste själ, och efter allt, hvad vi här sett af honom, kunna vi endast önska och hoppas, att en rik och lycklig framtid må falla på hans lott. Vid hans tjenstgöring som ambulancesoldat anknyter sig en liten komisk historia. Han hade med sin lorgnett sett en sårad soldat falla omkull, och han gick ut för att bära in honom. Men som han är mycket närsynt, tog han miste om personerna, och kom bort till en soldat, hvilken låg på knä i kedjan och sigtade. I tanke att han var den sårade, grep han tag i hans ben och ville lägga honom på båren. Soldaten sparkade ifrån sig och utstötte en duktig ed, men mr Herbert, som ännu sväfvade i sin villfarelse, förklarade honom med de vänligaste ord på engelska, att han blott skulle vara lugn och låta hjelpa sig, så skulle han föra honom till sjukhuset. Det kostade den beledsagande ambulancesoldaten mycken möda, att för honom göra begripligt, att denne man icke var den sårade soldaten. Mr Herberts vän och reskamrat, mr William E. Hall, som i dag (d. 30 mars) med honom afrest till Köpenhamn, är en hygglig, intelligent nng man, som tyckes hafva rest mycket för sitt nöjes skull och i allmänhet kan räknas till den älskvärda klassen af engelska resande. Dessutom har hit anländt en kapten Bond, en vacker, ljuslätt, något blek man om 30 år, hvilken gör ett godt intryck och skall hafva upplefvat en mängd märkliga händelser, samt hrr Crompton och Bowne, hvilka endast skola stanna här ett par dagar. Al fransmän hafva vi här först sett en baron Arnoud de la Rivibre, ingeniör, hvilken deltagit i ttåget på Krim och här tillvann sig många vänner. Vidare hr Oscar Comettant, korresp. för Sjecler, en liflig, spirituel fransman, som efter nägra dagars vistande härstädes reste till Köpenhamn, förargad öfver, att man ej kunde tillaga åt honom en soupe a la Parisiennes, men nyligen återkom och nu åter lemnat oss, för att besöka Fredricia. Dernäst må nämnas fverste Fevrier, zouavöfverste, som redan förut besökt Danmark under en af truppsammandragningarne vid Dannevirke, och hvars uniform med de röda benkläderna tillvunnit honom en viss uppmärksamhet. Slutligen anlände hit i går afton hr dÄÅrmoult, korresp. för Patrie, som blef så illa behandlad af preussarne, då han var i Slesvig och ej kunde dela deras uppfattning af sin -herrliga armåä. Han har en gång i Italien varit arresterad af konung Frans? röfvarehöfding Chiavone. och det var blott en pendant härtill, att preussarne höllo honom fängslad en veckas tid, emedan han ej ar åg deras röfvaretag alldeles öfverensstämma med civilisationens och rättvisans fordringar. Läsaren minnes för öfrigt säkerligen hans namn från Nadars sista bekanta luftresa, i hvilken han deltog och som han beskref. Han är en vacker karl, med ett särdeles intagande sätt, och han måste på flera ätt ha inlagt förtjenster, ty han är dekorerad med, jag tror nästan, trenne hela kors. En tredje franske korrespondent, hr Louis Noir, afsänd för POpinion Nationale, deltagare i krigen på Krim och i Italien, väntas hit och är kanske redan kommen. Förutom dessa främlingar hafva vi haft beesök af tvenne japanasare, en ryss, furst Labanof. och hans adjutant, baren Wedern, samt en italienare, Venturini, en af Garibaldis officerare, hvilken kommit till Danmark, för att erbjuda sin tjenst, men här af ett eller annat skäl ej fick den tillåtelse att bese