Göteborgsposten – 8 april 1864, sida 3

den största gästfrihet. Enligt etiketten i Marocko kunde de dock icke få göra sin uppvaktning hos suveränen förrän de under flera dagar återhemtat sig från sina strapatser. Sir Moses jemte hans reskamrater kunde tillfölje deraf icke erhålla sin första audiens förrän efter 6 dagars förlopp. Sultanen, som är en kavaljer af första ordningen, gifver sina audienser till häst. Pikant nog, kan man af färgen på hans häst sluta till hans höghets lynne för dagen. Ar detta muntert och molnfritt, sker mottagningen från höjden af en hvit häst, ou grå tillkännager att det hvilar moln på hans panna och en svart slutligen är det lefvande beviset på ett missnöje, gränsande till vrede. Sir Moses med följe voro samlade på en ofantlig gård, hvarest flera tusen man trupper stodo uppställda under vapen, då sultanen syntes på en gångare, hvit som snö, ett lyckligt omen för missionens utgång. Han helsade sina gäster med den utsöktaste artighet och yttrade att sir Moses Montefiores bemödanden till förmån för sina trosförvandter öfver hela verlden ingalunda voro honom obekanta; att han visste att dennes menniskokärlek sträckte sig till alla menniskor utan afseende på stånd eller religion och att allt detta på det lifligaste intresserade honom. — Fyra dagar efter denna gynnsamma audiens erhöll sir Moses en firman, hvilken tillförsäkrade alla de mosaiska trosbekännarne inom kejsaredömet fri religionsöfning och lika rättigheter med landets öfriga innebyggare. Hårdt slag för en konstnär. En af Frankrikes förnämsta skulptörer Vital-Dubray hade nyligen efter ett års träget arbete fullbordat modellen till en staty af Napoleon I till häst, bestäld af staden Rouen. Gjutningen skulle försiggå d. 28 sistl. februari och d. 27 på e. m. ville konstnären låta modellen vända sig på sin axel, i närvaro af prefekten i Rouen och en mängd inbjudna konstvänner. I samma ögonblick, som rörelsen skulle företagas, hördes en stark smäll och den kolossola gruppen, häst och ryttare, stortade från en höjd af 712 aln i marken. De jernstänger, som uppburit den hade brustit sönder på midten och den ofantliga lermassan, beröfvad sitt stöd, soll tillsammans. Af hela det utmärkta arbetet äterslad ingenting annat än en grushög. Man kan soreställa sig konstnärens smärta, då han såg frukten af ett så ihärdigt och långvarigt arbete i ett ögonblick förintadt. Två dagar derefter hade den outtröttlige artisten emedlertid åter börjat på modeller till en ny staty. En fiektjutsfälla. Nyligen sågs i Milano en ung man, hvars arm fasthölls af ett jerngiller, ledas genom gatorna till fängelset. En person vid namn Varisco hade nemligen uppfunnit ett slags fälla, som lätteligen kan bäras i en rockficka och är så beskaffad, att den liksom i ett skrufstäd fasthåller handen på den tjuf, hvilken är nog oförsigtig att nedsticka sin hand i en sålunda försvarad ficka. För att pröfva sin uppfinnings användbarhet begaf sig signor Varisco, försedd med gillret, in i ett qvarter i Milano der medlemmar af det lättfingrade brödraskapet äro mer än vanligt talrika. Då han i sin närhet observerade en person af mycket misstänkt utseende, framtog han med oskyldig min en silfversnusdosa tog sig en pris snus och stoppade åter sausdosan i den ficka, hvari gillret befann sig. Genast nalkades den okände signor Varisco. smög sin hand i hans ficka, fattade tag i lockbetet och — knack! klämde gillret fast om handen. I nästa ögonblick ådagalade hans jämmerrop att han var ordentligt fångad. Blefve denna uppfinning mera allmänt använd, skulle nog herrar ficktjufvar betänka sig två gånger innan de sticka handen i nästans fickor. En god lexa. De preussiska officerarne äro som bekant mycket högdragna af sig, hvaremot de österrikiska lefva på en helt förtrolig fot med sina underofficerare och soldater. En afton var värdshussalen i Åbenrå uppfylld af officerare, underofficerare och soldater, hvilka rökade, dracko och språkade i en brokig blandning. En preussisk officer inträder och sätter sig genast för sig sjeif i en vrå för att slippa att deltaga i dessa mot den högre konvenansen stridande tidsfördrif. En österrikisk officer, som ser honom sitta der så isolerad, nalkas honom och inbjuder honom vänligt att slå sig ned bland de andra. Preussaren reser sig, förbluffad öfver österrikarens familjära ton, helsar högdraget och presenterar sig sjelf med följande ord: Ursäkta . . men ni talar med grefve von Alvensleben. Och ni med furst WindischGrätz, svarade österrikaren i en ännu förnämare ton i det han vände den skamflate preussaren ryggen och gick tillbaka till sina kamrater. Krinolinen åskledare, (Ur Wasabladet.) Uvi en by på landsbygden i Osterbotten hölls sistl. sommar ett bröllopp. Krinolinen hade äfven sunnit väg till ortens ungdom och de flesta af de unga tärnorna uppträdde i oformliga krinoliner. Som detta nya mod var en efterapning af herrskapsmod, väckte det allmän ovilja och bespottelse ibland de manliga brollopsgästerna. Men bondflickorna voro lika envisa uti sin krinolinvurm som någonsin våra mamseller och fröknar. Ingenting hjelpte. De bibehöllo sina krinoliner trots alla speord och bespottelser. Men andra dagen började himlen mulna och man såg att ett åskväder var i antågande. En hvar blef litet orolig; men ingen dock mera än en gammal ärevördig bondgubbe, hvilken slutligen tillkännagaf att krinolinerna ingåfvo honom de största bekymmer, emedan de voro starkt ledande för den elektriska gnistan, och att man i följd deraf kunde med säkerhet vänta att åskan skulle formera närmare bekantskap med flickornas krinoliner. Flickorna, som tänkte på hvad de hört om elektriska telegrafens och åskans nära förvandtskap, blefvo rädda och då de visste att den förra lätt leddes längs metalltråd, funno de gubbens farhågor allt för grundade. Etttutre hade alla flickor försvunnit från det glada laget och återkommo efter en stund, betydligt förminskade till omfånget, om också icke till sitt värde. Föga har någon predikan emot krinolinen någonsin haft kraftigare och inera ögonblicklig verkan än denna. Om frukterna deraf blefvo lika varaktiga som hastiga, känner historien icke. Furstlig penningeförlägenhet. Till förmån för hertiginnan af Berry, hvilken lärer befinna sig i stor penningeförlägenhet, har nyligen en subskription söppnats bland legitimisterna i förstaden St. Germain i Paris, hvilken inbringat 8 mill. fres. Hertigen af Luynes har ensam bidragit med 500 fres, hvartill han bifogat den förklaringen att det endast vore en ringa afbetalning på en tacksamhetsskuld enär hån har franska kronan att tacka för hela sin oerhörda förmögenhet. Den insamlade summan har blifvit öfverlemnad till hertigen af Chambord hvilken ger sin moder en årlig pension af 100,000 tres. Hertigen har emottagit gåfvan endast under form af lån. Hertiginnan af Berrys dyrbara manuskriptsamling har på offentlig auktion försålts i Paris för 200,000 fres, hvilket anses vara lågt betaldt. Perlan bland de 35 handskrifterna, en bönbok, som tillhört konung Hen