Göteborgsposten – 8 april 1864, sida 2

skerade tillslöt dörren lika tyst som han öppnat den och gick att ställa sig, tyst och allvarlig, framför Roger. — Af ert besynnerliga sätt att inträda till mig, sade don unge mannen, kan jag ana hvem ni är. Den maskerade mannen bugade sig. — Ni är budbäraren från Hermelinklubben; jag väntade er; men huru har ni kommit hit! Den maskerade svarade i högtidlig ton: — Vi kunna passera igenom de mest tillslutna dörrar, de tjockaste murar och ega förmågan att om det behöfves göra oss osynliga! Denna röst var alldeles obekant för Roger. — Det der var en läm plig inledning, tänkte han. Få nu se sjelfva pjesen! Bör jag ge tillsägelse om att vi få bli bli ostörda? tillade han i det han betraktade sändebudet. — Ers nåd skulle kunna ringa tills klocksträngen ginge af, sade den maskerade, utan att någon infunne sig. — Ni disponerar då öfver mitt tjenstefolk? — Jag har ej att förklara mig rörande detta ämne. — Må vara! sade Roger i det han sköt fram en stol till honom. Jag väntar. Budbäraren förblef stående. — Mylord, sade han, Hermelinklubben söker ingalunda göra proselyter, men den mottager dem som våga undergå de prof, hvilka hvar och en af dess medlemmar varit underkastad. Ers nåd har velat veta om klubben existerade; klubben har svarat er. Om ers nåd vill hålla sig tillbaka är det ännu tid.