Göteborgsposten – 7 april 1864, sida 1

kunna kallas samvetsgranna. Bland annat öf. verhopade han denne i sin tidning med de gröfsta kalomnier. Hanssspecimina för inträde i borgarståndet utföllo således icke till hans fördel. Hans mottagande der blef också till den yttersta grad kallt och frånstötande. De flesta, och alla de mest ansedda ledamöterna, undveko all beröring med honom i ståndet, och i umgängeslifvet drogo de sig ändock mera synbart för beröringen med honom. Härtill bidrog äfven en annan omständighet, i hög grad betecknande för hr Sundvallsons uppfattning af en publicists förpligtelser. — Då valen förestodo till 1856-58 årens riksdag hade hr Sundvallson i sin tidning särdeles varmt förordat Samuel Ödmann på Hofgårdsberg till representant i bondeståndet för norra Upland. odman bevisade sig också såsom rättskaffens, kunskapsrik och frimodig vara detta förord fullt värdig. Han blef en af bondeståndets utmärktaste representanter och man kan säga att han der bröt en ny bana för intelligensen, representerad af åtskilliga jordegare med både studier och bildning. Men Odman hade emellertid under riksdagens lopp ådragit sig hr Sundvallsons vrede emedan han icke var absolut Uplänning, derföre att han icke satte Upsalas intressen i första rummet och derföre att han icke ställde sig till hr Sundvallsons disposition. När så valen skulle hållas till påföljande riksdag, så anfölls Ödman i den Sundvallsonska tidningen på det oförsyntaste sätt och stämplades snart sagdt som en niding. Men icke nog härmed, — då Ödman anhöll om plats i tidningen för ett svar på de mot honom riktade anfallen, vägrade hr Sundvallson att intaga det. Ett sådant handlingssätt kunde naturligtvis icke blifva borgarståndet obekant, och uppfattningen af hr Sundvallsons karakter såsom publicist måste naturligtvis inverka på hans mottagande i borgarståndet, der Ödman förvärfvat sig mycken aktning. På grund af hr Sundvallsons förord valde norra Upland i stället för Ödman en nämndeman Bolin, hvars hela verksamhet såsom representant har inskränkt sig till att instämma med andra talare i ståndet. Under påtryckningen af sådana antecedentia, skall man väl undra att oviljan — lindrigast sagdt — mot hr Sundvallson visade sig stor, nästan allmän, vid hans första inträde i borgarståndet? Det kom också icke i fråga att använda honom i något utskott. Hvar och en mera finkänslig än S. skulle blifvit förkrossad af den missaktning som visades honom, men i stället längtade han desto mera efter något tillfälle att kunna göra sig bemärkt, att intaga en position, och om möjligt göra sig fruktad som en ny Herostrat. Den ende, med hvilken hr S. fraterniserade var bokbindareålderman Boman, som äfven hade funnit sig djupt förorättad deraf att han endast placerats i ekonomiutskottet, hvilket icke längre, efter hans uppfattning, var för honom nog förnämligt. Ett efterlängtadt tillfille för begge att låta höra af sigyppades, då i anledning af Waxholms representanten Rathsmans uteslutning från ståndet de nämnde herrarne, som omsorgsfullt afhållit sig ifrån att uppträda till hr Rathsmans fördel, i stället med mycken pomp, ståt och häftighet yttrade, att äfven hrr Wallenberg och Lallerstedt skulle exkluderas. När detta anlopp väckte stor ovilja både i ståndet och hos allmänheten, fann sig Boman nödsakad återkalla sitt yttrande, men det upptogs då at Sundvallson såsom hans egen motion. Han fordrade att hr Lallerstedt åtminstone skulle uteslutas, derföre att han, såsom endast chimeriskt bosatt (mantalsskrifven) i Wadstena, var oberättigad att utöfva riksdagsmannakallet. Hr Bomans yttranden hade åtminstone den egen