Göteborgsposten – 5 april 1864, sida 3

ännu icke. Ä Från Utlandet. Angående konferensfrågan skrifver den gemenligen särdeles väl underrättade wienerkorrespondenten till Times under d. 29 mars bl. a:: sSedan nu Österrike, Frankrike, Preussen, Ryssland, Sverige och Danmark antagit grefve Russells förslag om hållandet af en konferens för åstadkommande af en bestämd lösning af frågan om hertigdömena Slesvig och Holstein, skola representanter för de makter, som undertecknat fördraget af den 8 maj 1852, sammanträda i London den 12 April. Kabinetten i Wien och Berlin uppmana ifrigt tyska förbundet, att samverka med dem i fredens intresse, och det finnes nu någon utsigt till att de skola kunna öfvertala sina förbundsallierade, att skicka en representant till kongressen. Österrike och Preussen hafva i dessa dagar aflåtit en identisk note till Frankfurt, i hvilken talas om tyska förbundets deltagande i de stundande fredsunderhandlingarne. Trenne förslag hafva gjorts Förbundet. De äro: 1. Att Osterrike och Preussen skola representera det tyska förbundet i konferensen; 2. Att Förbundet skall representeras utaf en af de smärre tyska makterna; 3. Att staterna af 2:a rangen skola välja någon person, som skall representera dem på konferensen. Skulle det sista förslaget antagas, skola antingen baron von der Pfordten eller baron Beust skickas till London. Den bayerske ministern, hr v. d. Pfordten, som är en stor auktoritet i förbundsangelägenheter, åtnjuter högt anseeende i Ffankfurt; men är näppeligen rätta mannen, att ute representera Tyskland, åtminstone då hr v. Beust finns. Den sachsiske ministern är väl bekant med engelska och franska språken. Mina flesta bekanta tro ej, att konferensen skall leda till något godt slut. I går höllos offentliga möten i åtskilliga trakter af Tyskland, och talarne gjorde naturligtvis allt sitt till, för att reta åhörarnes passioner och öfvertyga dem, att Tyskland måste påyrka en fullkomlig skiljsmessa mellan Slesvig och Danmarkv. Konferensens tillståndkommande anses allmänt nu vara enda utvägen för den engelska ministeren att kunna hålla sig qvar, ty uppmärksamheten skall derigenom erhålla åtminstone till en början en fredlig riktning, och sjelfva oppositionen, huru stark den är, skall ej kunna anse sig nog stark, att, just under väntan på konferensen och kanske tillochmed i dennas åsyn bryta ned en minister, hvars verk sjelfva konferensen är. Men å andra sidan har ministeren tagit en så föga danskvänlig ställning i sitt förslag, att det väl kan inträfka, att äfven konferensen, då den definitivt visat sig opraktisk, blir ett ypperligt medel i oppositionens händer. En ministerförändring i England skulle emellertid komma att utötva en så djup inverkan på den europeiska situationen, att den spänning, hvarmed man afvaktar händelsernas utveckling i old England är helt naturlig, och äfven mycket för oss sjelfva, som måsfe komma att deraf djupt beröras. . Att ministerförändringen emellertid har sin allvarliga sida, visas deraf, att Times för i torsdags innehåller en i detta afseende för den nuvarande ministeren ganska misströstande sida. Man har äfven här och der i London funnit på husknutarne uppklistrade plakater, hvilka varit antiministeriela. En annan händelse, hvilken om den bekräftar sig, måste betraktas som en märklig tidsomständighet. Spaniens ministeriela tidning Epoca för d. 30 mars, har nemligen börjat, att på det ifrigaste taga parti för konungariket Italiens erkännande at Spanien Som bekant, har detta senare lands regering, dels för den italienska regeringens antihärliga tendenser och dels för det dödshugg den tilldelat de italienska bourbonerna, ej velat medgifva Italien inträde bland makterna. Frankrike har länge bemödat sig om, att verka en ändring i detta hänseende uti Spanska regeringens stämning, men hittills förgäfves. Om Spaniens nuvarande minister, liberal som den är, skulle lyckas att gentemot de dynastiska intressena genomdrifva denna fråga, hvilken dessutom understödjes af hela den bildade delen af spanska nationen skulle ett betydelsefullt steg hafva tagits. Det synes vara säkert, att hinder uppstått för erkehertig Maximilians officiela emottamranda af Mommoe lklaiagaralrana 2