dender masken, som kommer er att likna en harleqvin vid Adelyhiteatern. — Jag är verkligen förtviflad öfver att behöfva vägra jer denna tillfredsställelse, men jag har en mycket ömtålig shy och nattdimman skulle kunna skada mitt ansigte. — Nå då skall jag försöka döda er, utan att skada srosorna på edra kinder. I — Och jag, min herre, hoppas ej att kunna göra detI samma. l De båda klingorna korsades under en minut i halfsdunklet. Lionel angrep ursinnigt sin motståndare, men hans värja mötte ständigt den andres, hvilken slingrade sig kring hans lik en huggorm. Lionel började redan flämta af trötthet. I Jean de France återtog med kall ironi: — Jag hyser ej för er någon känsla af hat och himlen är mitt vittne, att om jag ej hade ett trängande beshof af den nyckel, som ni bär i er ficka, skulle jag ej korsa min värja med er. Men jag vill icke döda er. Jag sskall åtnöja mig med att gifva er en liten värjstöt, af shvilken jag besitter hemligheten och som utan att sätta ert lif i fara blott skall göra er sanslös under en halftimsma — just jemt den tid jag behöfver. i — Ah! det är för mycken oförskämdhet! utropade Lionel ursinnig af denna sista bravada af motståndaren och störtade sig, glömsk af all klokhet, på zigenaren, som försigtigt parerade hans stötar. Tre sekunder derefter utstötte Lionel ett lätt skri, värjan föll ur hans hand och han föll baklänges på marken.