Göteborgsposten – 4 april 1864, sida 2

logiskamrat och mig, och det förflöt ej många ögonblick, innan en häftig gevärseld uppmanade oss, att, våra pligter trogna, skynda ut, för att få underrättelse om den strid, som i detta ögonblick utkämpades och hvilken otvifvelaktigt måste vara allvarsam, eftersom allarmsignalerna ljödo å gatorna och våra brumbasar på verken nu tackade preussarne för gammal sist. Vi begåfvo oss till stranden; der fanns intet. Dånet från våra skansar genljöd i den stilla natten, vi hörde granaternas hvisslande ljud, ja, sjelfva spetskulornas sus; men batterierna på Broager voro stumma. Det var ett tecken till att fienden företog ett stormningsanfall, och att preussarne räddes att skjuta från Broager, at fruktan för att träffa sitt eget folk. Och så var det äfven. Då vi kommo till bron, för att gå öfver till andra sidan, sade man oss, att fienden stormat tvenne gånger och blifvit slagen tillbaka, och vi måste öfver, antingen det nu var sannt eller icke. Våra regementen från staden kommo nu marscherande under sång och jubel, några i fullt språng, så ifriga voro de efter att få komma öfver och deltaga i striden. Det skulle de likväl icke; de skulle stanna i brohufvudena, hvilkas befälhafvare, öfverstelöjtnant Dreyer, var på platsen och anordnade allt. Hvarje man var på sin post, pontoniererna stodo på pontonerna beredda för alla eventualiteter, artilleristerna vid sina kanoner och infanteristerna vid sina skottgluggar. Emellertid fortfor skjutningen derute, nästan alla verken syntes engagerade, kulorna hveno, granaterna sjöngo, åskorna rullade genom luften och upprepades af ekot längs Sundet; det var en imponerande syn. Och midtunder allt detta larm hörde man då och då ett hurra, än från preussarne, som gingo på, än från de våra, som slog dem tillbaka. Och det var under natten, den stilla natten, som detta hände. Preussarne hade kommit rakt in på våra förposter, så ettehurra och framåt. Angreppet riktades mot de skansar, på hvilka de från Broager riktat sina skott, men våra soldater sofvo icke, och det mottagande, de beredde fienderna, var lika varmt som välment. Fienden hade kommit framåt, och det hade varit illa nog tör honom, men nu skulle han tillbaka, och det var nästan ännu värre. En gång inträffade liksom ett uppehåll i skjutningen; det var, då preussarne, hvilka efter att hafva slagit sig ner i våra skyttegrafvar, skulle jagas bort derifrån och tvingas att retirera, sprungo in under elden från våra verk. Denna paus inträdde kl. 5, och den varade ungefär en halt timma, men då började skjutningen åter, först gevärseld, derpå kanonernas brak och dån. Vi gjorde ett utfall längs chaussen och jagade fienden bort från centrum. Solen hade nu aflöst månen, och kl. 6 såg man Rolf Krake? majestätiskt ånga in i Vemmingbond. Fartyget gick ända in i det innersta af bugten, och började der bryta löst. I några hålor utanför skansarne på vår venstra flygel låg en talrik hop preussare; de kunde ej ses från skansarne och trodde sig vara i utomordentlig säkerhet. Men med ens fingo de från sjösidan en oväntad helsning; Kolf Krakes granater sprungo ibland dem och anställde stora förödelser; några förblefvo liggande, och de tillfångatogos senare, andra flydde undan och uppretvos af granaterna trån verken. Då Kolf Krake utfört sitt värf, gick han tillbaka åt Venningbond. Med en vacker manöver styrde han längs Broagers kust, så att de dervarande batterierna, hvilka, frustande af harm, aflossade det ena skottet efter det andra, men hade svårt för att träffa fartyget. Granaterna regnade omkring det, men det brydde sig icke derom; först då det passerat hela Broager och kommit utanför inloppet till Alssund, skickade det ett par skott ditöfver till afsked. Det var en utmärkt väl utförd manöver, och främlingar, som ändock sett mycket här i verlden, påstå, att de aldrig skädat en vackrare syn. Kolfvar dagens hjelte; alla talade om fartyget, och alla voro villiga erkänna dess del i kampen. Det fick några skott, men intet gjorde någon skada. Fienden var nu i fullt återtåg; då och då hörde man ännu litet gevärseld, men det var ej mycket, hvaremot kanonerna på verken fortforo med att sända de återvändande kolonnerna sina granater: Kampen kunde anses för slutad, stormningen som tillbakaslagen, och med af glädje klappande bröst kunde vi säga till oss sjeltva, att vi gifvit preussarne den första allvarliga lexan utanför Dyppelställningen. Det skall, hoppas vi, icke heller bli den sista. Hvad var afsigten med detta anfall? I de preussiska rapporterna skall det låta så här: Måndagen d 28 Mars företogo våra trupper med en styrka af 3 kompanier en rekognoscering mot de danska försvarsverken. Åssigten uppnåddes tullkomligt, i det vi närmade oss dessa på 40 alnars distans och gjorde oss bekanta med alla detaljer. Vår förlust var jemförelsevis ringa, den kan anslås till 25 man och en trivillig. Men med all — fm mA — — — — — AS — — — — JR —T—— -—S rn JR — — O LI KR —— —22 —— PR FR —IJF HA A SS—qäs— —A— —