Göteborgsposten – 4 april 1864, sida 1

steg framåt och stallde sig emellan porten och honom. öfverraskad af denna plötsliga uppenbarelse, tog Lionel ott steg tillbaka och lade handen på värjfästet. — IUtt ord, om ni behagar min herre, yttrade Jean de France som tagit en mask för ansigtet. Det äfventyrliga lif, som zigenarnes konung förde, tvingade honom ofta att dölja sitt ansigte. Han bar derföre alltid i fickan en sammetsmask. Men genom denna mask såg Lionel tvenne brinnande ögon. Lionel var dock tapper; han hade tillräckligt bevisat det. — Tillbaka! sade han. — Förlåt, svarade Jean de France utan att röra sig, jag måste tala med er. — Med mig? — Med er, löjtnant Lionel. — Om det är min börs ni vill åt, min heders-än, förklarar jag att ni i qväll har otur; men som jag har brådtom gör jag mig ej mödan att försvara denna skatt. Han kastade börsen till zigenarens fötter. — Bah! svarade Jean i skämtande ton, miss Ellen kan väl vänta på er en fjerdedels timma! Detta svar gjorde Lionel ursinnig. — Hvem är ni då, ropade han, som tillåter er att jå sådant sätt tilltala mig. — Jag är en man, som vill ge er ett godt råd. — Godt eller dåligt har jag ej för vana att mottaga sådane af folk som dölja sitt ansigte. — Ni har orätt, min herre, ett godt råd är aldrig att förakta. (Forts.)