Göteborgsposten – 2 april 1864, sida 2

Danmark. Under det man nu hängifver sig åt för hoppningarne om en konferens, der tvistefräå gorna skulle utjemnas och på hvars grun sskulle upptimras ett nytt fredsprotokoll, tord det vara på sin plats, att erinra om, hurt sväfvande hela konferensfrågan är oeh hur sköga den innebär af någonting positivt. Son bekant föreslog England först en konferen med förutgänget vapenstillestånd och med (1851—52 års öfverensstämmelser som basis Detta bifölls af de tyska stormakterna, hvilkt i sitt svar framhöllo önskningen, att öfverens kommelserna skulle tolkas i den riktningen att hertigdömena skulle genom blott personal union med Danmark förenas. Danmark af slog. Då framkom England med en ny proposition om en konferens utan vapenstille stånd. Danmark biföll, under uttalande af der önskan, att 1851—52 års öfverenskommelsel skulle vara basis, derigenom ställande sig på fördragsrättens grund och förbehållande Dan marks integritet. Nu har man allmänt öfver enskommit om nödvändigheten af tyska förbundets deltagande i konferensen, men man visste äfven att det ej skulle våga biträda densamma på nämnda basis. De båda tyska stormakterna afslogo derföre konferensen med den af Danmark uppställda grundval. England ansträngde sig ifrigt på diplomatisk väg, att försöka ändra de båda stormakternas beslut, men förgäfves, och isin öfverdrifna fredsifver gick det nu derhän, att, i enlighet med Österrikes och Preussens önskan, uppställa ett tredje förslag: nemligen en konserens utan vapenstillestånd och utan basis, endast med den framställda grund, att konferensen sammanträdt för återupprättandet af freden i Norden. Detta förslag har bifallits af Österrike och delvis af Preussen, som dock framställt det conditio, att 1851—52 årens fördrag ej blifva på något sätt lagda till grund, hvaremot gläcksborgska dynastien skall bevaras vid arssföljden i de omtvistade hertigdömena, d. v. s. att Danmarks rikes integritet skulle utbytas mot civillistans. Vi känna ej huruvida England anslutit sig till detta vilkor, men säkert är att dess sista förslag gått så långt, att då äfven detta faller genom sin opraktiskhet, ingen möjlighet till nya mäklingsförsök förefinnes, och det skall då visa sig att kriget är oundvikligt. Detta visar sig vara så mycket sannolikare som det synes allt mera otroligt, att tyska förbundet skall medgifva sitt biträdande af en konferens annorlunda, än under det bestämda vilkor, att ej allenast Holstein utan äfven Slesvig för alltid och bestämdt afsöndras från Danmark, samt indragas under Förbundets värjo. Redan börjar den lamhet, som nu en tid visat sig inom tyska folket, lemna rum för ny rörlighet, och det är otvifvelaktigt, att vi inom en månad åter skola ha för oss skådespelet af en demonstrerande stor nation, hvilken i församlingar, schwungvolle tal, manifestationer ete. etc. skall söka en afloppskanal för denna enhetsdrift, som alltid förräder sig i upprörda ögonblick. Småfurstarne, som bilda Förbundets majoritet, skola ej våga motsätta sig den nya rörÖsen, väl vetande att den i grund och botten gäller deras eget skinn, utan skola söka att åter leda den utåt. Förbundets svar å konferensinbjudningen kan således med allt fog väntas uppställa ofvan anförda vilkor om hertigdömenas ställande under Förbundet, och detta kan ej af de andra makterna medgifvas, utan måste förvägras. Men utan Förbundets deltagande kan ingen konferens komma till stånd. Från krigsskådeplatsen offentliggör danska krigsministeriet följande telegrafiska uppgifter: