Göteborgsposten – 1 april 1864, sida 3

2 1 2e2 J ÄÄC4 7i 17D1CCELLCCLIAS, NaN ensamt öppna kriget, liksom det började det; och för det tredje emedan det kan, om det icke undertecknar den slutliga öfverenskommelsen, i hvilket ögonblick som helst förklara 1864 års fördrag vara lika värdelöst som det redan sagt 1852 års fördrag vara det. Det är alldeles omöjligt, att denna statsmakt — hos hvilken de oförenliga egenskaperna af djershet och obeslutsamhet äro i högsta grad till finnandes — kan, efter mågra veckors obegripliga debatter och stridiga omröstningar. komma till den slutsats att, eftersom tyskar oafbrutet döda danskar, kunna danskar och tyskar tala om skälen för detta dödande, utan synnerlig skada för fäderneslandets sak. Fåsrets bräkande generar ej mycket vargen, under det han smörjer sig, och om särhundarne afhållas från att komma emellan, är det en positiv fördel för vargen. Det är derföre möjligi, ehuru enligt vår åsigt ännu mycket otroligt, att England, som skapade 1852 års fördrag och skulle gifva det gällande kraft, om det ej vore så dyrt, och Frankrike, som var med om att bringa det till verlden, men anser det gagnlöst sedan det vil skapats, och Osterrike som först undertecknade och sedan bröt det, och Preussen, som undertecknade och derefter missaktade det samt atvaktade det lägliga ögonblicket för att bryta det, och Danmark, som stod fast vid det, och Förbundet, som förkastade det, — att de alla skola sammankomma, för att vänskapligen öfverenskomma om, huru mycken vigt de böra fästa vid sitt skrifna kontrakt. Det är derföre nu ett lämpligt ögonblick, att påpeka den egentliga verkningen at det förslag som, till olycka för Danmark, för Storbritanniens heder och för alla små staters säkerhet, nu börjar stiga i allmänhetens gunst. Detta förslag har af diplomaterna definierats som personalunion? mellan konungariket och hertigdömena och innebär verkligen något sådant. Slesvig, som under alla omständigheter tillhör Danmark, skall lösryckas från konungariket och förenas med Holstein, som under alla omständigheter tillhör Tyskland. Då de båda staterna derefter sammanslagits till en, såsom ett rent tyskt hertigdöme, skall konung Christian af Danmark förklaras för hertig af Sehleswig-IIolstein, de bäda rikena skola absolut skiljas, den tyska tullgränsen skall utsträckas till Jutland och danskarne skola lemnas oberoende och maktlösa på sina små öar och sin fattiga halfö. Under detta arrangement plundras Panmark, men konung Christian skall vara herrskare öfver det egentliga Danmark samt SchleswigHolstein, och då diplomatiens mål är konungarnes säkerhet, men icke nationernas, folkens eller principernas, skall 1852 års fördrag, undertecknadt för att betrygga Danmarks oberoende och såäkerhet, icke en Glucksborgares, bibehållas, och statsmännen skola otvifvelaktigt lyckönska hvarandra för den skicklighet, hvarmed de satt dess bestämmelser i krast. Kriget skall för den närvarande stunden taga slut, Rysslands anspråk på Kiel — ett vigtigt fastän odiskuteradt element i hela affären — skola sättas å sido, tyskarne skola vara nöjda, de engelska och franska fonderna skola stiga och hvar och en skall bli nöjd förutom danskarne, som blifvit plundrade, de tyskar, hvilkas anförvandter uppoffrats i plundringen, och sådana engelsmän, som anse att i allmänhet engelsk vänskap borde vara nästan lika pålitlig som en laggild borgensförbindelse. De trenne sista klasserna äro vanmäktiga och arrangementet skall förefalla de maktegande så behagligt, att vi betvifla, det vi skola så se något annat på allvar diskuteras. Stora anmärkningar kunna dock göras emot detsamma. Genom dess antagande skall Europa formligen sanktionera en liten stats plundring af en mycket stor, eftersom denna plundring begås i trots af ett skrifvet kontrakt om att den icke skall få göras. Hvad 1852 års fördrag än i verkligheten innebar, synes det dock vara visst, att dess ändamål var att bibehålla Danmark lika starkt som förut, att de makter, som undertecknade det, mycket väl visste detta, och att de med våld omintetgjort afsigten med sin egen öfverenskommelse. Precedenssfallet är alldeles icke angenämt, ty det skulle rättfärdiga ett franskt besittningstagande af Belgien, som endast skydlas genom dokumenter, eller ett tyskt besittningstagande af Holland, som äfvenledes är sörmöget att göra motstånd. Det är dödsdonen för hvarje liten stat, som icke kan genom in nytta för en stor erhålla understödet af n stark arme, det är dödsdomen för det sanda oberoendet. De små staternas mål här i rerlden är icke att vara extra lemmar till tora kroppar, utan att uppehålla många vaieteter af lif och bevara Europa från denna nformiga enformighet. som dag för dag mera wotar dess civilisation. Men denna anmärkning, huru stark och itter den än är för oss, hvilkas pligt det är tt skydda de svaga, är dock obetydlig i emtörelse med de anmärkningar, som de lilanda o;Al. A 11. no ÅA — —2kafa22— — — — — — SO — BH — — — — 0 — — —