Göteborgsposten – 31 mars 1864, sida 2

Bolton satte sig vid Elspys hufvudgärd. Jean och , Simson skyndade ut. — Hvar förlorade du vagnen ur sigte? frågade Jean de France flämtande. — Vid ändan af Star-Street, svarade Simson. Den vände plötsligt omkring ett hörn. Jean de France kände beundransvärdt väl Londons topografi. Vid ändan af Star-Street, tänkte han för sig sjelf, finnes ju en smutsig gata, som leder ned till kajen. I denna gata, hvarest icke tre vagnar passera om året, skola vi återfinna deras spår. De började att springa och befunnno sig snart nog nere på den ifrågavarande gatan, som kallas Anchor-Street. I den smutsiga marken såg Jean de France vid skenet af en gatlykta spåren af en vagn. Han följde dem och såg snart att de förde ned till kajen. Detta var en ljusskymt i mörkret. — Det är miss Ellen, tänkte han. Miss Ellen är ensam mäktig ett så djerft företag, hvilket för öfrigt blott hon, som kan ha haft intresse af att bortföra Cynthia, utfört. — Skynda och lös min slup, yttrade han derpå till Simson, vi skola på detta sätt komma fortare än med en vagn. Tio minuter senare stego Jean de France och Simson i slupen. Men en stark sydvestlig vind blåste, som gjorde det omöjligt att seglande bege sig utför floden. Jean de France och Simson blefvo tvungna att taga till årorna, och huru mycket de än ansträngde sig, dröjde det mer än en