Göteborgsposten – 30 mars 1864, sida 2

— Det är sent, jag måste återvända till London. Hvad skulle väl min onkel! tnka då han hemkom från sin klubb, om han ej funne mig i hotellet. — Hvad! hviskade Roger med den missnöjda tonen hos ett barn, som man fråntager en leksak, ni vill att jag genast aflägsnur mig? Ni mäste; men, tillade hon, jag reser hem i ert sällskap. Han qväfde ett glädjerop. — Tyst! sade hon, vi äro ej ensamme här. Jag har en gammal tjenarinna, som varit min amma, och nu vaktar detta hus; Jag kommnr en och annan gång och besöker henne och låter min båt eller min vagn stanna qvar. Men denna gång, tillade hon med ett förtjusande småleende, har jag skickat tillbaka mitt folk och ni måste återföra mig i er båt. Ni vet hvad jag för tvenne dagar ser dan yttrat, återtog hon och lade ett finger på sina läppar, förlita er på mig. v — 0, denne Lionel! mumlade Roger och hans öga sköt en blixt af hat. Jag älskar honom ej, upprepade miss Ellen; hvad fruktar ni då? — Jag fruktar att sir Robert tvingar er att gifta er med honom. — Tro på mig, yttrade miss Ellen och lade särskild tonvigt på dessa ord, tro på mig, som om jag vore er mor. — Min mor! utropade Roger, min mor! ack jag har aldrig kännt henne.