Göteborgsposten – 30 mars 1864, sida 2

0! denne Lionel, denne man, hvilken jag älskade som en son, jag hatar honom nu. Miss Ellen höjde blicken mot himlen. — Han älskar mig, han tror sig älskad tillbaka; förlåt honom — Men... denna intrig. — Bestod i att föra mig till Skotland, till min onkels slott. Dit skulle Lionel äfven kommit, och man skulle gift oss. Sedermera har jag likväl afvändt faran, fortfor miss Ellen. Lugna er således, jag skall ej resa. Nen jag var så förvirrad. Jag stämde möte med er här, alldenstund jag ej visste hvar Jag skulle råka er och ej vågade åter en gäng besöka er, och då ... O, förlåt mig, min vän, ty kärleken är egoistisk; jag har ej vågat skrifva till er för att kontramandera mötet. — Ni skall således icke resa? — Nej. — Och ni skall ej gifta er med Lionel? — 0, nej! jag svär det. Miss Ellens ton var så naiv. så vältalig, att den trängde ända till botten af Cynthias själ. — Jean de France har bedragit mig, om han icke bedragit sig sjelf, tänkte den stackars modren. Hvad hon älskar honom! Miss Ellen atertog: Och nu, då jag sett er, min vän, nu då jag tryckt er hand, så utsittom oss ej för att förlora vår lycka ge: nom någon ny oförsigtighet. — Hvad vill ni säga?