— Ack! fortfor tiggarqvinnan med öm och upprörd röst, denne stackars son, som så länge varit beröfvad sin mors smekningar, huru han skall trycka er i sina armar, huru han skall sluta er till sitt bröst... — Jag har ingen son, sade Cynthia, man tager mig för en annan person. Men säg, hvart för ni mig? — Till er son. Detta ord träffade Cynthia i hjertat och förvirrade henne. Emellertid erinrade hon sig Jean de Frances förmaningar; hon hade kraft att gömma sina våldsammaste sinnesrörelser i djupet af sitt hjerta. . — Om ni för mig till en man som ni tror vara min son, sade hon, skall ni nog få se att ni bedragit er: en son bör känna igen sin mor. Tiggarqvinnan höjde på axlarne och teg. Cynthia började lyssna på det ljud de framrullande vagnshjulen förorsakade. I början var det ett skarpt, hårdt ljud, och vagnen skakade betydligt. Cynthia förstod att hon for öfver Tooley-streets ojemna och dåliga stenläggning. Derefter blef vagnens rörelse behagligare och hjulen gåfvo ett sakta ljud ifrån sig. Cynthia trodde att hon var utom London och befann sig på landsvägen. En fuktig och kylig luft som inträngde genom de halfö pna vagnsdörrarne gaf henne anledning tro, att denna väg gick ut efter Themesfloden. Slutligen efter en timmas snabb färd stannade vagnen. — Det är här! sade en mansröst. — De två män som bortfört Cynthia hade under resan haft sina platser, den ene på sätet bakom vagnen, den