andre på kusksätet vid kuskens sida. Båda två hoppade af: Cynthia blef dragen ur vagnen, och tiggarqvinnan yttrade: — Vi äro nu framme! Tag min hand och följamed; sök framförallt icke göra motstånd, det skulle vara ert eget och er sons förderf: I Cynthia förblef orörlig och svarade: — Jag skyndar på det ni snart må inse det misstag för hvilket jag är utsatt och låta mig gå. Visa mig den person ni tror vara min son. ö — Han är ej ännu här, men han skall komma. Cynthia lät sig bortföras och tog några steg. Hon hörde två män hviska och en sätta en nyckel i ett lås; på samma gång mumlade tiggarqvinnan några ord med låg röst, och bland dessa ord ett namn som uppfattades af zigenerskans öra: miss Ellens namn. Hon hade då ej bedragit sig: hon hade verkligen fallit i händerna på sin sons fiender. Hon viile nu se hvar hon befann sig, och under det tiggarqvinnan sköt henne framför sig uppför en trappa, lyftade hon hastigt på sin bindel och kastade en snabb blick omkring sig; det var blott ett ögonblicks verk, men Cynthia hade haft tid att se! Hon hade igenkännt stranden af Thamestloden och miss Ellens sommarhus, som Jean de France beskrifvit för henne. Den fångna började då hoppas. — Jean de France skall befria mig, sade hon för sig sjelf. Derefter tänkte hon på sin son och hemtade af mo