Göteborgsposten – 22 mars 1864, sida 1

Förbundet, ehuru dock några enskilda makter af detta godkänt det; eller, med andra ord, Förbundet har aldrig erkänt glucksborgska husets arssrätt etter Fredrik VIL På denna grund har det tillochmed ansett sig kunna så direkt uppträda till förmån för den augustenborgske pretendenten, att Danmark, utan att möta det öfriga Europas ogillande, kunnat uppbringa äfven andra tyska fartyg än sådana, som tillhöra de båda tyska stormakterna. Förbundet har visserligen ännu i denna stund icke godkänt augustenborgaren som hertig af Slesvig och Holstein, men det har deremot ej heller erkänt Christian IX, hvars gesandt vid Förbundsdagen för Holsteins del det icke emottagit. Så länge tyska törbundet icke, alldenstund det ännu de facto består som en politisk kropp, biträdt förslaget om en konferens på basis af londonerfördraget, hvilket, enligt hvad vi nämnt, garanterar Christian IX arfsrätten, skall denna konferens vara en formlig galenskap, ty Förbundet skall sedan vid lägligt tillfälle, liksom nu, uppröra ett nytt angrepp mot Danmark och framträda med anspråk för en eller annan ny pretendent. Nu beror det således på, om majoritet vid Förbundsdagen kan för konferensen åstadkommas, och detta är på intet sätt troligt, ty deri skulle ligga ett principielt medgifvande af Danmarks integritetsrätt under den nuvarande dynastien, åtminstone, hvilket (medgifvande) ingen med tog kan vänta sig skola kunna utverka. Utan Förbundets närvaro deltager ej Frankrike i konferensen, och antagligen ej heller SverigeNorge. Läsaren finner således redan häri, huru obestämd och sväfvande ståndpunkten är, och huru ohållbar sjelfva konferensens basis är. Men bland öfverenskommelserna af åren 1851 och 52 finnas äfven danska regeringens s. k. löften angående konungariket Danmarks och hertigdömenas ömsesidiga och inre förhållanden, hvilka således ingå i konferensens basis, alldenstund det är med anledning af dem, eller rättare med dem till förevänning, som det nuvarande kriget påförts Danmark. Det torde vara lämpligt, att nu åter upprepa dessa löftens väsentliga innehåll, på det den svenske läsaren må erhålla ställningen klar för sig. Genom kungörelsen af d. 28 januari 1862, hvars innehåll af de tyska stormakterna erkänts Åfullkomligt tillfredsställa hvarje rättmätig förväntan (allen gerechten Erwartungen im vollsten Masse entsprechen), lofvade danska regeringen hufvudsakligen: att tillvägabringa en organisk och likartad förening af samtliga statsdelarne till en samlad monarki, till en början genom en gemensam styrelse för gemensamma angelägenheter och dernäst genom en för dessa angelägenheters behandling gemensam författning, till hvars införande konungen snarast möjligt ville taga nödiga mått och steg; att icke incorporera Hertigdömet Slesvig i Konungariket; att ricke samtycka till något, som kunde vara eller leda till en sammansmältning af Holstein och Slesvig; att hvartdera hertigdömet skulle behålla sin provincialständerförsamling med en beslutande myndighet i de till dess särskilda verkningskrets hörande angelägenheter; en myndighet, som motsvarade riksdagens i konungariket, hvarigenom landsdelarne i detta hänseende komme att stå i en likartad ställning. Med innehållet af denna kungörelse förklarade sig Tyska Förbundet, sedan det förut godkänts af Österrike och Preussen, tillfredsstäldt genom sitt beslut af den 29 Juli 1852, så att danska regeringen kunde i detta nn