(Insändt.) Till Danskarne. Kanonerna dåna från Dannemarks fält, Der lekes den blodiga leken, Der gal han den blodröda hane så gällt, Der ryckas de bort utaf köld och af svält — Som bladen från åldriga eken. Men stark såsom döden, som kärleken varm Är trohet mot fädernejorden, Och vore dess torfva än aldrig så arm Vi älska den högst och med blödande barm Vi stå eller falla för Norden! Så tänka de tappre, och lösa med blod Den ed de åt Danmark ha svurit. Hell eder, J hjeltar, och hell edert mod Stån fasta i döden vid fanan så god! Med ära ni redan den burit. Er längtande blick vändes hän mot ett land Der bröder J vänten att finna, Som bundne vid eder med kärlekens band Er räcka med glädje en hjelpande hand Förren blodet ert börjar förinna. Och skolen förgäfves Ni blicka hit opp Till Sverge, till vänner och bröder? Och skola vi svika de kämpandes hopp Som värna så modigt med själ och med kropp Vår Nordmanna-ära i Söder? Nej, bröder, så svika vi icke vår tro Srart draga vi hän öfver Belten, Ej vilja vi sitta här hemma i ro Och se hur man plundrar och sköflar ert bo, Hur roffåglar frossa på hjelten! Så blöden, J tappre, ett ögonblick än, Snart svajar vår blågula fana, Snart stå vid sidan af längtande vän, Förenade, segrande vandre vi sen På ärans och frihetens bana!