Göteborgsposten – 18 mars 1864, sida 2

En norsk bleckslagaregesäll hade för omkring en vecka sedan för fylleri råkat att få göra närmare bekantskap med polisen. Bränvinsängorna hade så sullkomligt dunstat ur gesällens hjerna, då han inställdes inför poliskammaren, att han, på tillfrågan om han varit drucken, alldeles icke kunde erinra sig detta. Visst hade han tagit några supar, men full var han ej. Såsom det tyckes är detta i dylika fall den vanliga försvarstaktiken båda för svenskar och norrmän. — Vittnen afhördes, och är det egentligen för det ena bland vittnesmålen som referenten berättar detta eljest obetydliga mål. Vittnet, en arbetskarl, påropades och inträdde. — Vet du om dender person varit full? frågade polismästaren. En annan skulle kanske svarat ja eller nej på denva fråga; men vittnet, som var en omständlig och ordentlig man, ansåg sig böra gå grundligare till väga och började således förnumstigt: — Se, jag gick på torget den ifrågavarande dagen och kom fram till min syster som sitter der och säljer. Hon bad mig gå bort med ett stycke fläsk — det var i alla fall salt fläsk... Vittnet ser härvid omkring, liksom frågande om någon ville betvifla riktigheten af detta faktum. Då ingen tycktes hågad att opponera sig. forttor vittnet: Jag gick gatan framåt och passerade ett hus, der handtverkare — det vill säga bleckslagare, men snickare också för den del — bo. Jag såg då i portgången en karl som stod och hasade mot väggen, och så snart han skulle gå, så... — Slog han korsben ? — Tog han öfverhalningar, förstås — fortfor vittnet med en betecknande åtbörd. Som jag såg en polis i närheten gick jag fram till karlen och yttrade: Akta dej du, min vän, sa ja, eljest kan du lätt råka illa ut), så jar. Men då började han svära — på norska till på köpet, — och sade att sådana fåglar skulle han nog reda sig med. Vittnets varning var emellertid ej obefogad, ty den omtalade konstapeln fick ganska riktigt syn på gesällen och tog hand om honom. Då svaranden tillfrågades hvad han hade att säga om vittnenas utlåtande, förklarade han att han kanske varit full, men att har ej kände till lagarne bär i landet; han vore endast van vid förordningarne i Christiania. — Hvilka ordningar har man då i Christiania? frågade polismästaren. — Der får man supa sig full utan att det kostar något, svarade den tilltalade med saknadsfull ton. Slutet blef att den tilltalade fälldes till 5 rdrs böter, för hvilka hans mästare ausvarade. — Eftersom kapitlet om fyllerimål kommit på tal, torde här få berättas hvad som hände en f. d. artillerist, då han i måndags, efter att ha tagit till bästa dubbelt mera än han förmådde tåla, lät sitt upprymda lynne ge sig luft i ett fortsatt tjut och de våldsammaste svängningar med armarne jemte andra betecknande kroppsrörelser. Efter att ha blifvit insatt i finkan, inom hvars skyddande murar han sofvit af sig bränvinsångorna blef han i tisdags inställd för poliskammaren, der han visserligen erkände sig ha varit full, men förnekade allt oljud. — Ja, men du skrek och viftade med armarne, anmärkte polismästaren. — Nej, det var blott pojkar, som kastade snöbollar på mig, förklarade den tilltalade tvärsäkert. — Ah, jag såg ju sjelf, huru du for fram, fortfor polismästaren. — Ja, det kommer aldrig i fråga, svarade den tilltalade, medgifvande riktigheten af polismästarens iakttagelse. — Nå då bötfälles du för fylleri och oljud, yttrade polismästaren. Hur var det, du ämnade bege dig till Danmark? — Ja, vill polismästaren vara god och hjelpa mig dit? — Om du duger till något, så skall jag se till. — Om jag duger något till!... Jo jag kan sko hästar, smida och — anlägga mörsarebatterier, det är icke alla som kunna det, tillade han stolt och som det tycktes med hänsyftning på det pågående kriget. — Men nu skulle du plikta, har du pengar? frågade polismästaren. — Nej, naturligtvis inte. — Nå det gör väl ingenting om du väntar fyra dagar med att resa till Danmark. — Ah nej. — Nå då införes du till bestraffning på fyra dygn. Den tilltalade aflagsnades för att i cellfängelset undergå den sedvanliga nykterhetskuren efter ruset. — För några dagar sedan referades i denna tidning ett spelmål, i hvilket en handlande J. Holmberg spelade hufvudrollen. Oturen tyckes drifva sitt spel med denne handlande, ty äfven i går förekom i poliskammaren ett liknande mål rörande en tilldragelse, i hvilken Holmberg dragit det kortaste strået. Det var nu lika litet som förra gången något börsspel vår affärsman blifvit lidande på, — det var den moderna förströelse som kallas knack, hvilken på ett obehagligt sätt lättat Holmbergs börs. Holmbergska humöret hade varit lyftadt, vännerna eller rättare sagdt vännen — en herre som heter Alsin — benägen, och insatserna ej alltför futtiga, och resultatet blef att Holmberg efter en med vännen Alsin d. 26 sistl. December vid kortleken tillbragt natt, då dagen grydde till Alsin förlorat en bgtydlig summa. För denna lemnade Holmberg säkerhet genom att teckna sitt namn under åtskilliga af Alsin författade stilöfningar, alla börjande med orden: -Till sedelhafvaren etc. Men låtom oss icke i denna lilla episod ur en spelares lefnad gå händelserna i förväg. Fastmera må det till en början berättas, hurusom Holmberg och Alsin råkades på Koopmans värdshus, der de förtroligt slutande sig tillsammans förtärde tvenne toddyar på hvilka Alsin bjöd, ty Holmberg var then natten. såsom Alsin påstod icke vid kassa. Holmberg sjelf säger deremot att han egde penningar på sig — i obestämd mängd. Från Koopmans begåfvo sig de båda vännerna till ett ställe, som, ifall referenten hörde rätt, af Alsin betecknades med namnet -förderfvet. Tvenne toddyar förtärdes äfven derstädes. Då man derunder eller derefter råkade tillsammans med kyparne Carl Märtensson och Kragh föreslog Holmberg, hvars svaghet för spelets njutningar under inflytande af de varma astontoddyarne vann alltmera öfverhand Len liten oskyldig förströelse. Som detta uttryck lärer vara ett slags lösen bland herrar kortspelare, uppfattades det också ganska riktigt af de närvarande, hvilka allesammans begåfvo sig till Kraghs bostad hos Alsin, ty denne senare lefver och residerar i fyra rum och kan således ha ett att aflåta. I Alsins ficka hvilade under det glada tåget en butelj punsch, afsedd att stärka de spelandes lynnen mot inflytandet af lyckans vexlingar. Man slog sig ned kring bordet, alla utom Alsin, a . TT