Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 3

Otto Lindblad. Unledningsord vid hans minnessest i Stockholm.) 0! hvem ville icke gerna i de enkla dalars sköte Med sin ungdoms alla syner få ånyo stämma möte, Doppa i det svala gräset sina kinders brand igen, Lyssna än på djupa vallhorn och på humlans orgton än, Stirra in i vattenådern, som i källans botten porlar, Följa ränniln, som i solen på sitt golf af kisel sorlar, Stränga seder ha till mönster och på äkta inhemsk grund Med sitt språks omängda malmstreck osökt komma underfund! Ur så enkla intryck konstens ymnigaste flöden välla, Der har känslan sjelf sitt ursprung och ingifvelsen sin källa, Der får ögat liksom örat först sin andeliga nerv, Bildningsgåfvan sin förklaring, våra sinnen sitt förvärf. Det var der han också växte, långsamt mognande och stilla, Det var der hans väsens rötter sögo näring ur det lilla, Innan han med sina strängar ut i vida verlden gick Ock af lifvets större former tog en hastig öfverblick. Deraf detta sångens grunddrag, oftast något obeskrifligt Nytt och dock bekant, på en gång oskuldsfullt och käckt och lifligt, Dessa tonfall, som han snappat från naturens strängaspel, Med sitt gifna svenska tycke i förtjenster som i sel; Deraf också denna lätthet att få makt med alla sinnen, Der ej svensk natur och känsla kolnat som förbrunna minnen; Derför steg han oförmodad, såsom hela verlden vet, Upp en dag som folkets härold och — en stund som dess profet. Ve, att sångarslägtet äflas störta sig i lifvets trängsel, Vill för tidigt ut ur hagen, från dess tystnad och dess stängsel, Yfver sig med fulla kräfvor öfver verldens bifallsdom, Lika lätt att få som mista, och som oftast meningstom! Mellan denna myckna olåt slappas sedan, får man höra, Mången strupe, full af välljud, månget fint och noggrannt öra, Ty i ensamhetens skugga fostras all ursprunglig kraft. Och den sång, som längst har hunnit, tystnaden till vagga haft. Men han drog sig blygsamt undan, som en trast längstin i skogen, Satt der, som han alltid suttit, osedd, anspråkslös och trogen, Sjöng och sjöng en strof emellan, konstlöst, rent och genomklart, Der vårt hemlands sångarlynne gaf sig uttryck underbart, Sjöng ur hela, fulla bröstet, så att echo sprang ur hällen, — Ja! der satt han i sitt gömsle, satt der ända in i qvällen, Utan att för egen räkning ha en önskan eller bön, Han var nöjd blott han fick sjunga, sången sjelf var sångens lön. Hvad är bättre än att gifva — och få ingenting tillbaka? Fordra ingenting — och kunna leende allting försaka? Rikt beså den lilla täppa, som åt oss blef anförtrodd, Och i ödmjukhet förbida, att ett enda korn ger grodd? Oberoende af dagens lynnen verka osörtrutet, Bara styckverk, må så vara, men i hoppet att på slutet Domen öfver hvad vi varit med vårt lif och med vår sång Skall, liksom hans toner, gå Cur svenska hjertans djup engäng? Talis Qualis. ———