Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 2

— Alla menniskor tro sir James vara död, sade han tor sig sjelf; jag sjelf trodde det för tre minuter sedan. Ingen har sett honom komma hit; ingen skall få veta att han återkommit. I stället för att lägga pistolerna tillbaka i hölstrenbehöll han dem i handen och gick tillbaka in i köket på tåspetsarne. Sir James sof ännu. I detta väder, mumlade Wills, skall ett pistolskott ej höras långt. Jag skall kasta kroppen i oublietterna; de ha ej varit till någon nytta på länge, det blir ett sätt att använda dem. Wills närmade sig sir James utan buller och riktade en af pistolerna mot sin herres tinning. Men i det ögonblick han var färdig att trycka af, uppgaf hunden ett morrande, tog ett hopp och grep Wills i strupen. Skottet brann af, men kulan gick öfver hufvudet på sir James, hvilken for upp yrvaken, ställde sig raklång, såg den rykande pistolen, som Wills lätit falla på golfvet och förstod alltsammans. Wills hade velat mörda honom. Jägaren försökte värja sig från hundens grymma tänder. — Släpp honom! släpp! Stilla Bull! ropade sir James. Den väl dresserade hunden lydde. Wille skulle velat vara hundra fot under jorden. Sir James skrattade. — Aha! sade han, du har då omsider anat att jag ej var död, min gode Wills, och velat mörda mig? Det är mycket riktigt! du var i din goda rätt eftersom du får ärfva mig.