Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 2

— Ah! sade han. Ers nåd är den hederligaste bland menniskor. — Åh! åh! utbrast blygsamt sir James som nådigt lät sin hand kyssas. Derefter återtog han: — Det är ej nog med att vara död, det är äfven nödvändigt att stå upp igen, stå upp under ett annat namn. Wills gjorde stora ögon. — Se så, sade sir James, stig upp nu, ditt dumhufvud, och upphör att be mig om förlätelse. Vi ha andra, allvarsamma saker att tala om. Wills ställde sig framför sir James likt en soldat som väntar på ordres. Erinrar du dig en afton för tre år sedan då vi hade olyckan att begå ett misstag och aflossa ett skott på oriktig person? Wills blinkade med ögat. — Jag erinrar mig fullkomligt. Vi lågo i försåt för er fördömda kusin, markisen, då han skulle återvända från tjäderjagten. Natten var mörk, vi voro gömda bakom en buske i klippdalen; jag hade fistat litet hvitt papper på sigtet af min bössa för att kunna sigta i mörkret. — Allt detta är fullkomligt riktigt. Fortfar. — En man gick förbi; han var högväxt, och på hans mörka kläder trodde vi oss igenkänna markisen. Två kulor hveno; mannen nedföll död, i det han släppte någonting som vi togo för en bössa. Men, fortfor Wills, det var icke markisen utan en stackars djetral till turist från