Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 2

Och sir James skrattade omåttligt. Wills stammade några ord utan sammanhang. Sir James tog försigtigtvis ifrån honom den andra pistolen, hvilken han i sin förvirring ej tänkt på att betjena sig af, samt stack den lugnt 1 sl gördel. — låtom oss nu samtala, min hederlige Wills, sade han såsom gamla vänner. Så mycket ädelmod gjorde jägaren förbryllad. Har föll på knä och bad om nåd. Sir James skrattade ännu mer. — Fy! sade han, tror du jag tänker förebrå dig, ett bandlingssätt som helt och hållet öfverensstämmer med mina principer? Nej! Sir James har alltid varit och skall alltid vara konseqvent i sina åsigter. Jag har blott en synpunkt att sc saken ifrån: man bör alltid göra sig al med folk som man får ärfva. Men ser du, min käre Wills, denna gång är det alldeles onyttigt, alldenstund om jag också icke är död för dig, jag likväl vill vara det för hela den öfriga verlden, och dina åligganden som arfvinge börja från och med i dag. — Huru! utropade Wills, gripen af samvetsqval, ers nåd förlåter mig? — Utan tvifvel. — Och ers nåd återt: ager icke ... testamentet? — Visst icke, eftersom jag är död. — Sålunda är slottet ... — Ditt. Wills föll åter på knä.