Göteborgsposten – 15 mars 1864, sida 2

som förde till Gammal-Asburthon. Wills vände på hufvudet och såg sin hund shetsa öronen och stå upprest mot dörren. Af dessa tecken förstod Wills att någon resande som var sent ute, utan tvifvel skulle begära gästfrihet hos honom. Och liksom hunden började han att lyssna. Stegen af en häst blefvo allt tydligare. — Åt helvete med alla resande! mumlade Wills, jag härbergerar ingen. Värdshuset ligger nere i byn. Han slog i åt sig ända till brädden en bägare öl och tömde den i ett drag. Hunden började tjuta. Plötsligt upphörde hästtrampet utanför porten. — Wills! ropade en röst. Hunden tystnade hastigt, och Wills blef blek och raglade på sin stol som en drucken. — Wills! förbannade drinkare! upprepade rösten, skall du låta mig stå och förkyla mig i detta gemena väder? Wills rörde sig ej ur fläcken, utan gjorde ett korstecken och mumlade: — Jag hade dock aldrig velat tro att de döda kunde gå igen. Hans tänder skallrade af förskräckelse, och han hade låtit sin bägare falla på golfvet. Hunden tjöt icke mer utan viftade med svansen till tecken af tillfredsställelse. Han hade igenkännt den besökande på rösten. (Forts.)