Göteborgsposten – 14 mars 1864, sida 1

— i ——!AAAA -jla.Äm —ä—ä08— ga historien om hurnledes han hade kommit: till det fransyska lägret med ett väl sorteradt lager at de finaste parsymerier pi ryggen och i flygande hast lyckades slutförsälja hela lagret till den store kejsarens verldsberömda grenadierer — allt mot det stående qvittot: Napoleon betalar och huruledes öfversten, för hvilken han beklagade sig öfver detta lesera sätt att liqvidera, icke hade svarat honom annat än: Ni är ju jude? NGåvill vi äro alla jndar inför Vår Herre och här är vårt Kanaans land. — Så går det till i krig!Brorsonens zuaver ha bibehållit traditionen från sarbroderns grenadierer i friskt minne. Under det sista italienska kriget kom en resande fransman till en at hans landsmän ockuperad by i Lombardiet. På värdshuset begärde han en stekt höna till frukost. En höna hos oss: utbrast värdinnan förblufkad öfver hans naivitet och skakade på hufvudet -Nå, så ge mig ett par dufvor då! — Dufvor! — ny åtbörd af förvåning. — En kanin måtte ni väl åtminstone ha? — Nej, inte en gång en katt! — -Nå. men hvad har ni då egentligen för slag: — Vi — vi ha zuaver! — Det var förklaring nog. Den store Friedrich — äden lender, som han kallades innan den ÄÅttonder blef uppfunnen — höll som bekant mycket sträng krigstukt i sin herrliga armö, hvilket dock icke hindrade hans soldater från att sjunga: -Es heiset bei unsern Festen: G estohlnes schmeckt am besten. Unrechtes Gut macht fett!Das ist Soldaten — Gebet. — och kan man vänta annat af nutidens preussare än att de göra allt för att likna den store konungen och hans berömda hjeltar. Liksom han ockuperade Schlesien låter hans frände ockupera Holstein och liksom denne tager Slesvig vi pant utpantar hans soldater hönshuset och gåsstian hos sina vänner slesvigarne. Så går det till i krig! — det är alltsammans. Kriget är en suspension af moralen och en mer eller mindre genomförd proklamation af näfrätten. När fursten tager sin grannes arfrike i pant och hans general Åutskrifverkontributioner hos dess innevånare är det fullkomligt konseqvent af soldaten att han i det lilla töljer de Storas exempel, och när hundratals menniskor under sken af lag och rätt kunna slå ihjäl hvarandra är det icke värdt alt beklaga sig ölver de får och grisar, hvilka sätta till lifvet utan egarens samtycke. Alven inom sina egna gränser är den krigförande makten ofta nödsakad att upphäfva eganderätten, hvarpå mångfaldiga bevis skulle kunna antöras, men man måste trösta sig med att: Så går det till i krig, när vi få fred, så vi göra upp räkningen?. Detta laglösa tillstånd eller lindrigast sagt slappa lagtillstånd kan naturligtvis icke undgå att verka förvillande äfven på soldatens begrepp om mitt och ditt — till och med när det är frågan om hans egna landsmäns egendom — och är han icke på sin vakt, kan han efterhand komma allt längre och längre ned för den sluttning, som jemnt och inbjudande leder direkte ner i förbrytelsens djupaste afgrund. Då vår armå låg inqvarterad i Slesvig och naturalförplägningen ännu icke hade kommit i ordning, satte de illasinnade qvartervärdarne på många ställen de tappra krigarne på en diet, som hade mycket tycke med en svältkur. Fjädersän och dylika delikatesser kunde icke fås mot betalning, mycket mindre för goda ord. Ällt sådant skulle gömmas till dess tyskarne komma. Kan det också icke juridiskt försvaras, var det åtminstone under