Göteborgsposten – 12 mars 1864, sida 1

års förlopp måste han lemna ifrån sig rubb och stubb och som hastigast echappera. Sedan han en tid bortåt huserat i Kristianstad slog han ned sina bopålar i Småland, i närheten at Wexjö. Äfven derifrån lärer han fått flykta fortare än vanligt etter c:a 12, års förlopp, hvarefter han tillika med gemålen vistats i Köpenhamn, der herrskapet lärer uppehållit sig i 1 å 2 år tills värsta stormen var öfverstånden och det kunde vara tid på att åter börja sina operationer i Sverige. Ins. påstår vidare att hela den braskande titeln endast är en humbug och att mannen helt enkelt är en tysk arenturier, hvarjemte ins. till bevis för sanningsenligheten af sina uppgifter hänvisar till flera namngifna, respektabla personer i Kristianstad samt — hela JVerjö samhälle. Det kan man då kalla att vara väl känd; det förundrar oss endast, att icke dessa städers resp. tidningar, sedan mannens högtrafvande reklamation i Handelstidningen för d. 1 d:s skådat ljuset, funnit för godt att närmare belysa den ne irrande riddares märkvärdiga äfventyr till lands och vatten. Efterföljande lilla skizz skall måhända icke utan intresse läsas af dem som lärt sig att värdera och uppskatta de karakteristiska egenskaperna hos hunden, denne menniskans trognaste följeslagare: På en af de många an läggningarne å Hisingen befinner sig en präktig gårdvar, en stor, Task och liflig Newsoundlandshnnd. Hans vårdare gaf honom till sällskap en liten, men mycket sällskaplig kamrat, nemligen ett marsvin, med hvilket han snart blef så förtrolig, att det brukade tillbringa sina softimmar, liggande hopkrupet i hans mjuka och varma pels. Snart kunde hunden aldrig skilja sig från sin vän, utan följde alltid troget i hans sjät och deltog i hans förehafvanden. Emellertid hade man upptäckt att det lilla diuret förorsakade stor skada på en mängd effekter, enkannerligen skodon, hvilka det totalt sönderknaprade, och för säkerhetens skull lät man derföre den lilla krabaten försjunka i Neptuni famn, eller med andra ord — dränkte honom. Hunden letade sin vän öfverallt och syntes vara högligen bedröfvad öfver hans bortovaro, men en vacker dag hade han begitvit sig ut i vattnet och lyckats fiska upp den lilla lekkamratens lik, hvilket han ladk framför sig och sörjande smekte. Ehuru han icke ville tillåta någon att taga det ifrån honom, lyckades man dock att med list bemäktiga sig detsamma, hvarefter det sänktes ned i elfven på ett ganska betydligt afstånd från platsen. Men — huru märkvärdigt! Efter någon tids förlopp hade hunden uppspårat äfven detta gömställe och kom släpande med sin lilla vän i munnen. Nu insåg man att det var så godt att låta honom få vara i oqvald besittning deraf och då blef han åter munter och belåten samt gräfde med tassarne upp en liten graf i ett aflägset hörn, nedlade der kamraten och skrapade sedan väl igen alltsammans. — Denna berättelse är i sanning ännu ett bevis på den förvånansvärda instinkt, ja, man vore frestad att säga känsla, som finnes nedlagd hos detta ädla djur. Inom vår dramatiska verld förestår ett särdeles angenämt tillfälle att hvlla en skåde