Göteborgsposten – 11 mars 1864, sida 2

hvad jag hade att frukta af er; men upplösningen på detta äfventyr har bort visa er att jag ingalunda ansåg mig slagen. — I sjelfva verket... — Lika som den dolkstöt ni erhöll af en viss hinduisk qvinna. — Som leddes af er, tillade zigenarkonungen. — Det är sannt! sade hon kallt. Men beträffande denna händelse är ni skyldig mig förklaringar. — Tror ni det? — Säkerligen har himlen gjort något underverk till er förmån. — Ja, ni trodde verkligen, sade Jean de France, att vapnet var förgiftadt. Nåväl, kära miss Ellen, man hade bedragit er. Brahminen som åtföljde Dai-Natha och visste att hon ej hade sitt fulla förnuft hade haft den lyckliga ideen att i stället för den förgiftade dolk hon brukade bära i gördeln, ditsätta en dolk med slö klinga helt och hållet oskadlig: jag slapp undan med en skråma. — Jag erbjuder er fred, sade zigenerskan med sitt mest förföriska småleende. — Låt höra vilkoren? — Ett enda: neutralitet. — Det är både litet och mycket. — Det är ett år sedan, återtog miss Ellen, som jag gjorde mig denna fråga: Hvilket intresse har Jean de France, som är zigenare liksom jag, att beskydda markis Asburthon, sonen af denne lord Asburthon som förföljde vår stam?