Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 3

lIvarjehanda. Kronsogdarne. Nisses farfar, som lefde på Gustaf den tredjes snillrika och lysande tid och var en mäkta litterär gubbe, kunde många roliga historier från denna period, dem han ibland om aftnarne vid brasan brukade berätta för Söndags-Nisse, som, när det var riktigt väl, fick sitta i knät och rycka gubben i skägget eller leka med tofsen på hans röda mössa. Farfarsgubben hade varit med i sina dagar, skall jag säga, och umgicks med enillena på Kejsarkronan vid Hötorget. Han bade spelat käglor med Bellman, bjudit Lidner på snus, suttit på spektaklet bredvid Kellgren, druckit kaffe hos fru Lenngren och dragit en tolfva med Hallman, Jag tror att det inte var lite rart, det. En qväll — Nisse minns det som om det händt i går — några månader innan salig farfarsgubben gick och bockade sig för alla Nissars pappa, omtalade han följande historia från sina ungdomsdagar: 4Jo ser du, sa han, det var en gång som jag och vännen Envallsson, då vi voro i Upsala, beslöto att icke begagna oss af gästgifvareskjuts, för att komma till Stockholm, utan i stället använda apostlahästarne. Sedan vi försett oss med matsäck och skurit oss ett par vandringsstafvar vid Eklundshof, begåfvo vi oss på väg till hufvudstaden. Envallsson, som var mycket musikalisk, hade sin flöjt med sig, hvilken bidrog att göra vår vandring ganska angenäm. Emellanåt, då vi rastade och tramtogo matsäcken och pluntanX, roade vi oss med att sjunga duetter ur Fredmans Epistlar. Efter tre dagars vandring, tillbringade under skämt, ordlekar och musik, voro vi nära målet för vår resa, det vill säga: vid närmaste gästgifvaregården intill Stockholm — Barkarby. Som matsäckarne blifvit tomma och kl. var 6 på aftonen, kände vi oss sugande och trädde in i gästgifvarestugan, der mutter sjelf, en fet och fryntlig gumma, satt vid disken, som prålade med blankskurade tennmuggar. och torkade ren Xtaflan, under det husets favorit, katten lekte med kritbiten som låg bredvid. ÅBehagar inte herrarne stiga in i gröna kamwarn till höger kanske, så ska Lotta få bära in qvällsvarden? sporde gumman. Vi läto ej säga oss detta två gånger utan klefvo på in i Chelgdagsstugan, en ära den gumman ej visade hvem som helst. Härinne tycktes det gå lustigt till; tärningar skramlade, glas klingade och skrattet skallade. Bland de af gummans förnäma gäster, som voro inne i Shelgedomen, befunno sig äfven tvenne kronofogdar, ett par äkta embetsmän af den tidens skrot och korn, krypande för sina despoter landshöfdingarne och sjelfva despoter mot folket. Min satiriske vän Envallsson, som en stund jemte mig deltagit i herrarnes dryckeslag, kunde icke lägga band på sin tunga vid åsynen af de pösande kronfogdarne. Den ene fattade humör, och snart var ordvexlingen i full gång. Att Envallsson ej blef dem