Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 2

— Ni älskar icke Lionel? — Jag älskar honom som en bror, det är allt, svarade hon. Roger föll på knä framför henne och fattade hennes hand med hänförelse: — Svär mig, sade han, att ni ej söker bedraga mig. — Jag svär det. — Sålunda älskar ni ej Lionel? — Tror ni jag skulle vara här, ifall jag älskade honom, frågade hon enkelt. — Det är då, återtog Roger flämtande af rörelse, för att bedja mig förhindra detta förhatliga giftermål, som ni kommit till mig? — Ja, svarade hon och böjde hufvudet för att dölja sin rodnad. — Nåväl! återtog Roger, jag svär, att sålänge jag letser skall det icke gå i fullbordan. Jag vet nu orsaken hrarföre sir Robert vägrat mottaga mig; men jag skall nog tvinga honom att höra mig. — Det skulle vara förlorad tid! utropado hon med en åtbörd af förfäran och lade sin hand på den unge mannens skuldra tilläggande: Roger, tror ni på mig? — Som jag skulle trott på min mor, om Gud bevarat henne åt mig. — Nåväl, jag vill nu i min ordning begära en ed af er: Svär mig att blindt tro på min vänskap; svär mig att lyda utan någon dold bitanke, utan tvekan då jag befaller.