Göteborgsposten – 8 mars 1864, sida 2

nit lära sig kommandoorden, anföra afdelningar af danska rekryter, och officerarne täfla som att få dem anställda vid sina kompanier. IJag är öfvertygad att, när det på allvar gäller, de äfven skola häfda den gamla svenska äran. — En liten episod från exercishuset måste jag berätta: 1:a rekrytbataljonens 6:te kompani, vid hvilket många svenskar stå, skulle häromdagen svärja fanan. Vid samma I kompani finnas äfven många slesvigare, som icke tala danska. Vid aktens början beordrades således alla Åsom icke kunde detta spräk att skilja sig från de öfrige, hvilka först aflade eden på danska. Nu skulle slesvigarne, still hvilka svenskarne af missförstånd om rätta meningen sällat sig, fram att aflägga eden på tyska. Då framträdde ur ledet en at våra frivilliga med anhållan å egna och öfrige svens(skars vägnar att äfven få aflägga eden på danska språket. Ett skallande bifallsrop från befäl och manskap besvarade hans anhållan, och eden förestafvades dem ånyo och på danska språket. Från Westerås skrifves d. 4 d:s: UnIder en veckas tid hafva vi haft en stadig vinter i förening med ett hjelpligt slädföre, synnerligast de sista dagarne, och har med anledning häraf trafiken varit särdeles liflig. En Deklamatorisk-Dramatisk soiree kommer, enligt annons i Falköpings tidning, i nämnde stad hållas nästk. Söndag af den bekante redaktören af Töreboda Tidning, hr A. W. Sundler. Hr S. titulerar sig å programmet Declamator Vadsboensis. Ett vilddjur i menniskohamn. I Uddevalla cellfängelse är för närvarande förvarad en förmögen bondson vid namn Alfred Kristoffersson från Jörlanda socken, hvilken vid Inlands Nordre häradsrätt varit tilltalad för försmädelse mot Gud, flera hemfridsbrott, slagsmål och för att hafva skjutit på resande å landsvägarne. Han har vid ransakningarne med en fräckhet, värdig en gammal brottsling, förnekat de flesta af sina ogerningar ehuru i åtskilliga fall mer än halfva bevis förebringades; endast tvenne, som ändock kunnat honom öfverbevisas, var han nog slug att erkänna, nemligen hädelse mot Gud och att hafva sårat personer med skjutvapen. Detta sistnämnda brott ansåg den tilltalade dock ej kunna åtalas, då han Åuppgjort med de förfördelade sålunda, att han betalt dem 100 rdr för att de utan vidare åtgörande skulle vara nöjda med hvad de fått. Domstolen var dock af annan mening, och dömde honom för begagnande af lifsfarligt vapen, hvarå skada följt, till tre månaders straffarbete. Tvifvelsutan hade smädelsen mot Gud kommit att stå honom dyrare, men missgerningsbalkens 1 kap. 1 8 innehåller det stadgande, att om den brottslige ångrar sig blifver straffet endast obetydliga böter. Alfred Kristoffersson sade derföre att han ångrade sig, ehuru visserligen ingen ånger kunde hos honom förmärkas, utan t. o. m. de få orden han måste uttala, för att rädda sig från den svårare straffbestämmelsen, uttalades med spotskhet. — Alfred Kristoffersson, som endast är 17 år gammal, framfor en tid före häktandet på det mest vilda sätt; nästan hvarje natt strök han omkring på landsvägarne och hotade en hvar som ej föll honom i smaken med att skjuta eller Årensa dem; vid dessa utfarter var han beväpnad med bössa eller pistol samt knif, så att gerning oförtöfvadt kunde följa på orden; — då han ledsnat vid landsvägen uppstämde han utanför än den ene än den andre grannens bostad de ohyggligaste tal i