Göteborgsposten – 7 mars 1864, sida 2

ej skola förklinga utan genljud inom manliga bröst och utan önskadt svar. Bland dessa stämmor fästa vi här nedan särskilt afseende vid den. som skallar frän staden Lund, isynnerhet som den äfven ställer sitt tal till Göteborgs skarpskyttekår. Betänksamheten skall nog möta det med sina axelryckningar, de förnumstiga, hvilka äro så sjelfvisa och — trångbröstade, skola utan tvifvel åter framkomma , med sitt prat om fantasier; men vi äro det oaktadt ötvertygade, att sjelfva kärnan af folket ej skall hålla sitt bröst slutet för dessa fantasier. På uppmaning al Lunds universitets rektor professor A. Nybleus och rådman Ridderborg voro lördagen d. 27 febr. kl. 6 e. m. åtskilliga al Lunds stads innevånare, hvaribland ett stort antal akademiska medborgare (inalles närmare 400 personer), samlade, för att rådgöra om lämpligaste sättet, att i mån al omständigheterna lemna verksam hjelp åt det betryckta Danmark. Sedan på framställning at prof. Nyblieus de församlade beslutat föranstalta om en insamling öfver hela landet medelst en 25 öres subskription, och att de inflytande medlen skulle användas till att bispringa svenska frivilliga i dansk tjenst, upplästes och antogs efter en kort diskussion nedanstående adress till öfverbefälhafvarne för skarpskyttesöreningarne i Stockholm, Göteborg och Upsala, som innehåller ett detaljeradt förslag till den vackra idcens praktiska genomförande. En blick på undertecknarne visar, att det visst icke är blott ungdomar?, som sällat sig till saken. Man finner nemligen bland dem sådana män som biskop Thomander. d:r Kahl, c:a 12 professorer, dessutom adjunkter, docenter, militärer, studenter, handlande, åkerbrukare, handtverkare, arbetare. Den antagna adressen, hvilken vi, i förbigående sagdt, ej kunna tro att Göteborgs friv. skarpskyttekår skall besvara med ett annars ofta lämpligt och användt uttryck: vi vilja ej veta af några demonstrationer! — den antagna adressen lyder i sin helhet sålunda: Till styrelsen för Göteborgs skarpskytteförening. En fråga lefver i denna tid på allas läppar, en fråga ristar sig för hvarje dag djupare i alla svenska hjertan. Det är frågan om Danmark och om Danska folkets hjeltemodiga strid för sjelfständighet och frihet emot tvenne stormakters upprörande öfvervåld. Oss svenskar måste ett sådant gripa så mycket djupare, cj allenast derföre att det är begånget emot våra närmaste grannar, ett folk af samma stam och kultur som vi sjelfva, utan äfven derför att det Danska folket i likhet med det Svenska är ett litet folk, som mot öfvermakten kämpar en förtviflans kamp för sin goda rätt, och vi i dess öde kunna läsa vårt, om samma fara en gång. i en ej måhända aflägsen framtid kan hota äfven Sverige — en fara, som genom undergången af ett fritt sjelsståndigt Danmark för oss blir större. Ännu mera plågsumt måste det overksamma åskädandet af den ojemna striden för oss blifva, om vi opartiskt undersöka vårt eget ätgörande i den sak, som nu i Danmark är hänskjuten till vapenlyckan, och dervid ej kunna undgå att al officiella särskilt till vårt noggranna betänkande vid riksdagen öfverlenmade aktstycken, finna, att den sjelfständiga politik, för hvars vidhållande Danmark nu lider, varit, om icke framkallad, åtminstone i väsendtliga delar understödd af vår regering. Vår regering har såvidt vi veta, ännu icke beslutat sig för handling. Vi känna icke dess assigter. ej heller de vigtiga skäl, som bestämma dess närvarande hållning, — öfver hvilka skäl det alltså icke heller kan tillkomma oss att döma. Men om således vår regering för närvarande icke kan eller möjligen icke bör handla, tillhör det likväl svenska folket att för den stora saken åtminstone göra något och att utan dröjsmål lemna Danmark verkligt bistånd i stället för att i ord och klagan förnöta dyrbar tid och kraft. Hos ett fritt folk sådant som Sveriges kan mycket göras utan att dess regering blottställes och utan kränkning af folkrättens lagar. Icke litet vunnes, om å ler kunde vidtagas till att med ett större antal svenska frivilliga förstärka Danska hären, så att möjligen deraf kunde bildas egen trupp förd af svenskt befäl. Ilittills har antalet svenska frivilliga ej varit betydande. Dels hafva de dertill benägna afvaktat svenska regeringens åtgärder, dels och — synnerligen bland allmogen och arbetsklassen — återhållits af ekonomiska betänkligheter. För vinnande af nyssnämnda mål synes oss tjenligt; att en centralkommitt för underlättandet af frivilligas inträde i Dansk tjenst bildas i Stockholm, likasom inom hvarje län en länskommitts; att inom hvarje socken inom länet anordnas en allmän under kriget fortgående 25 öres subskription, deraf först inflytande belopp inom möjligast korta tid insändas till vederbörande länskommitte; att jemväl till alla Skarpskytteföreningar i riket utsändas dels dylika subskriptionslistor till spridning, dels serskilt förfrågan, om och på hvilka vilkor personer inom orten finnas villiga till inträde i frivillig krigstjenst och om deras antal; att i den mån anmälningar af tjenliga personer inkomma, dessa bispringas med understöd till resa och utrustning, hvarefter de hvar ifrån sin ort såsom enskilte resa direkte till Köpenhamn, hvarest de, sedan Danska regeringens tillstånd till denna plan vunnits, mottagas af det befäl, som derom blifvit genom centralkommittån vidtaladt. Mycket önskligt vore, om en man med erkändt anseende — dertill vi tillåta oss att särskildt nämna öfverste v. Vegesacks namn — kunde förmås att öfvertaga den militära ledningen af det hela. Vi förmoda och hoppus, att, om subskriptionen drifves med behörig energi och klokhet, en 25-öres subskription öfver hela riket bör kunna inbringa icke obetydligt, och att det icke är omöjligt att, då såväl frivilliga som bidrag utgå från alla samhällsklasser, ett icke oansenligt antal unga män skola kunna påräknas. . En sådan hjelp vore äfven i materielt hänseende icke alldeles föraktlig, dess moraliska inflytande af oberäknelig vigt. Men äfven om blott en enda batalsan till on härian kunda unnetällaa cå nara dat 1 -— — — mm mem ——— Tp4k — —