Göteborgsposten – 5 mars 1864, sida 3

— —————————— Hvar jeha nd a. Presten som spöke. En fattig qvinna i Cremona drömde en natt i förra månaden att hennes aflidne man gifvit henne anvisning på tre nummer, som ofelbart skulle utfalla på lotteriet. Qvinnan saknade penningar och då hon ogerna ville sälja sin kopparkittel eller sin lilla kamin, beslöt hon att afhända sig sin enda återstående lyxartikel, ett litet elfenbenskrucifix, för att erhålla penningar, hvilka hon redligen insatte i lotteriet. De nummer, som i drömmen blifvit henne anviste, utkommo verkligen, och hon fick emottaga omkring 3,000 rdr för den tern, som hon vunnit. Denna lilla skatt, som hon hemförde, dröjde icke att hos henne väcka betänkligheter och samvetsförebråelser. Hon tyckte sig vara en qvinlig Judas och fruktade att de penningar, som hon vunnit genom den lilla Christusbildens försäljning, aldrig skulle medföra lycka. Hon anförtrodde sina bekymmer till en prest, hvilken försäkrade henne att den som begått helgerån aldrig kan vänta sig någon fred, hvarken på denna eller den andra sidan grafven. Du måste, sade han, redan denna natt vid midnatstiden begifva dig till kyrkogården med penningarne. Du möter der din aflidne mans vålnad. Gifhonom penningarna och han skall använda dem för att låta läsa messor för sin själs frid och för försoning af ditt brott. Den stackars qvinnan väntade tålmodigt på midnattstunden och begaf sig då till kyrkogården. Hennes mans vålnad var på sin post och väntade på henne. Ett spöke med ett långt och blekt ansigte. invekladt i en hvit likdrägt och med stora vingar på skuldrorna, kom högtidligt emot henne och af hennes darrande band emottog det börsen med penningarna, hvarpå det långsamt sågs skrida mot kapellet. Qvinnan, som då det var öfver, kände sig lättare om hjertat, uppgaf en djup suck, läste några böner och begaf sig på återvägen. Snart mötte hon dock ett par gensdarmer, som frågade hvad hon hade ensam på gatan att beställa midt i natten. Ingenting, svarade hon, 4jag har blott varit ute på Campo Santo för att fullgöra min pligt.z Gensdarmerna önskade veta hvari denna pligt bestått, och öfverhopade henne med frågor till dess de erforo sanningen. De lemnade nu qvinnan och posterade sig vid prestens hus. Kort derpå kom bans välärevördighet hem med en stor paket under armen. Han blef straxt anhållen och införd i polisbyrån, hvarest man först och främst undersökte hans paket, I denna fanns ett par lakan, ett par vingar af papp och börsen med inneliggande 3,000 rdr. Också en cicerone. Några resande damer, som ankommit till Konstantionpel, önskade att, vägledda af en skicklig fornforskare, bese den gamla katedralkyrkan, som innehåller en mängd arkäologiska skatter, En föregifven arkäolog rekommenderades dem. Då de stannade framför en präktig mausole, som bar följande latinska inskrift:Hic jacet mortalium honor, decus pacis et amore, belli tremor, önskade damerna att så inskriptionen uttydd. Fornforskaren, som icke ville låtsa om sin obekantskap med romarnes tungomål, sökte att reda sig ur förlägenheten, så godt han kunde och med en mycket säker uppsyn utbrast han: Mina damer, denna inskription är mycket gammal, den är också något dunkel, men jag hoppas dock att kunna uttyda den. Hic jacet betyder det samma som il jasait, han pratade, den döde bar troligen varit en mycket talträngd menniska, och inskriptionen har icke kunnat fördölja detta, ty äfven i grafskrifter måste man hålla sig vid sanningen; sedan kommer mortalium, hvilket betyder mort å Lyon, död i Lyon. Det nästa ordet honor är klart och tydligt, der är endast mindre väl stafvadt; ortografien var på den tiden heller icke särdeles utbildad; enligt vår rättstafningslära skulle det heta: au Nord, i Norden, Lyon ligger ju i Norden i jemnförelse med Konstantinopel. De nästa orden förklara hans ekonomiska omständigheter; decus pacis e dcus pas sir, han egde icke 6 riksdaler, han måtte icke a haft det för tefligt! Et amor stär i stället för et å sa morl, vid sin död. De sista orden: belli tremor betyda le bålitre est mort, den stackaren är död. Detta slut är väl en smula sårande, men förklaras lätt af arfvingarnes harm öfver att se sig bedragna på ett rikt arf. I lären häraf, mina damer, hvad verldens dom betyder. Hade den aflidne endast haft något mera penningar skulle han efter döden blifvit upphöjd till skyarne, nu deremot, då hans fickor befunnos tomma, skall han i evinnerlig tid anses för en pratmakare och stackare. Liten derföre icke på menniskors omdömen! — isynnerhet på lainska inskriptioner, borde den skalken ha tillagt.