Göteborgsposten – 5 mars 1864, sida 2

Från Utlandet. Nu börja dock de despotiskt sinnade regeringarnes förtrampande af alla menskliga pligter och djertva kränkningar af den rätt, som bör tillkomma medborgaren at ett land, gå allt för långt. Vi letva i ett tidehvarf der väldet intager ett framstående rum i regeringarnes godtyckliga codex. Huru länge skall detta fortgå, utan att de makter, som ännu säga sig stå under civilisationers fana, söka råda bot för en anarki, hvilken våldsälskande maktinnehatvare hittills obehindradt sökt tramtvinga, sålunda förberedande det kaos, der erötringslystnaden så gerna dväljes och väpnade furstar spela krona och klave om länder och folk? Skall ännu länge den afundsjuka rivalitet fortfara, som i denna stund hämmar de fria folkens handlingskraft och hindrar dem rån att i tid bryta nacken på tyranniets schakaler och återställa den fred och det lugn, som endast kunna förefinnas, der ordnande mfund hafva öfvervigten: Med ett despoiskt ech absolutistiskt styrelsesystem äro alluid förknippade oordningar och täta rubbninsar inom statsmaskineriet, och det finnes ingen mark, som är så lämplig för omstörtningsplaner, som just den, ötver hvilken despotismens ernhand hvilar. Ju större segrar reaktionen gör, ju mera den triumferar, desto vissare blir det nuvarande europeiska samfundets uppösningstillstånd. Den, som är djerf och beslutsam, rofkar till sig hvad han kan, säker om att en gång någon kongress skall lemna ionom i oqvald besittning at hvad han -för redens och sin egen säkerhets skull: occuperat. Den svage dukar under och det allmänna rättsillståndet blir endast slappare. Huru ofta har ej Europa redan varit skådeplatsen för sådana hvälfningar och tilldragelser! Dess nistoria borde stå i sina blodiga typer afskräcvande för dess ögon; men det befinner sig innu under det olyckliga intiytandet af ens ösvande magnetisk kraft, det hvilar viljolöst i ljutningslystnadens och egoismens hypnotism. Hvad måste bli följden häraf? Då vankelmolet och försoflningen sitta på tronen. då maerialismens och privilegiernas guldsmidda fracrar äro de enda, till hvilka man vill lyssna lerifrån, brukade man förr höra det dofva soret från de nedre lagren i samfundsbyggnaden, och bredvid den första tronen restes den anIra, der King Mob solade sig för ett ögonolick i maktens glans. Är det väl omöjligt, utt icke ännu en gång under dånet från revolutionens stormklockor sorlet dernedifrån