Göteborgsposten – 5 mars 1864, sida 1

— Oh! hvad honom beträffar, svarade hon, kan jag ej öka hans lycka och gör bäst uti att ej störa hans själs lugn; och för öfrigt hvem svarar mig för att han icke lärt förakta och hata sin mor? Lady Cecily hade rätt. Hon kunde göra båda sina söner, som dittills varit så lyckliga, olyckliga genom att säga dessa enkla ord: ni äro bröder! Jag lät derföre lady Cecily lefva okänd under namnet mrs Celia, och åren förslöto. En dag, Lionel var då sexton år och du nitton, erfor jag med förskräckelse att Lionel älskade dig. Miss Ellen visade vid ordet förskräckelse en föraktlig min. — Mitt barn, återtog sir Robert Walden med sorgset allvar, tillgif mig på förhand de hårda ord som mitt hjerta fördömer, men som min redlighet som gentleman dikterar för mig. I denna verlden, ser du, finnes det, i trots af filosoferna, institutioner som ingenting förmår rubba. En adelsman är jemngod med en annan adelsman, en yngre son är lika god med en hertig och pär, och alla ädlingar äro solidariska den ene med den andre. Jag hade gifvit dig min kärlek och min förmögenhet, jag kallade dig min nigce, och likväl talade en förebrående stämma ur djupet af min själ och yttrade: Topzy, zigenerskan! skulle det ej vara orätt att göra henne till en ädlings hustru? Då kastade jag mig för lady Cecilys fötter och u prepade hela sanningen för henne. a OA