Göteborgsposten – 4 mars 1864, sida 3

och af deras blokad af tyska hamnar, äfven som att tyskarne beslutit hälla Jutland besatt såsom en garanti för att Danmark skulle betala krigsomkostnaderna. Grefven önskade nu veta om dessa uppgifter voro grundade. Härpå svarade grolve Russell följande : Preussen har uppgifvit att generalbefälhafvaren för den preussiska armsen ej haft befallning att sända trupper till Jutland, och att han icke heller haft sådant för afsigt. Då emellertid sedermera de danska trupperna stodo på jutska gränsen, intogo de en för de i Slesvig befintliga preussiska trupperna så hotande ställning, att dessa trodde sig böra ölverskrida gränsen och för sina truppers säkerhet ockupera en stad vid densamma. Denna uppgift ätföljdes af det tillkännagifvande, att ehuru generalen icke hade order att öfverskrida jutska gränsen, och ehuru den officers uppförande hvilken inträngde icke gillas, så hade likväl preussiska regeringen ansett det nödvändigt att för sina egna truppers säkerhet ockupera staden. Med afseende på senare delen af den artikel, som grefve Malmesbury omnämnt, har preussiske ministern, ehuru icke officielt, yttrat, att danska regerinsen genom att befalla uppbringandet af tyska skepp gjort kriget allmänt, att det varit Preussens och Österrikes afsigt att göra kriget lokalt, samt att dessa makter blott önskade hvad som kallas en materiel garanti; men att om tyska skepp blefve uppbringade, kunde preussiska regeringen bli föranledd att ockupera Jutland samt af Danmark fordra väl icke godtgörelse för krigskostnaderna i allmänhet men ersättning för de uppbringade skeppens och deras laddningars värde äfvensom att hålla Jutland ockuperadt tills denna ersättning blifvit betald. Jag är icke öfverraskad öfver denna uppgift, ty jag yttrade redan långt förut, att ehuru orden -materiel garantik måhända ljuder annorlunda än krig, så vore likväl danska regeringen icke förbunden att betrakta en invasion å dess territorier som någonting annat än krig, och att danskarne derföre vore rättfärdigade om de, i händelse regeringen ansågo det lämpligt, angrepe och uppbringade tyska skepp, men att ifall de gjorde det skulle en ersättuingsfråga uppstå, och ett krig som förut ansetts ega små proportioner skulle derigenom antaga ett vida större omfång. Jag yttrade för flera år sedan allt detta för att förmå Österrike och Preussen att afstå från kriget. Jag finner derföre skäl både att beklaga och fördöma kriget. — Detta allt är uppgifter från preussiska regeringen, ej från den österrikiska, och ej i form af en officiel depesch. Österrike säger sig vilja göra allt för att moderera sina generalers handlingssätt. I Underhuset förekom samma dag konterensfrågan, dervid följande talare yttrade sig: Mr Fitzgerald önskade fråga lord Palmerston om engelska regeringen framställt några vissa punkter såsom basis för den konferens, som man föreslagit skulle ega rum i afseende å de dansk-tyska angelägenheterna. Lord Palmerston svarade, att den enda basis på hvilken en konferens emellan de makter som afslutat traktaten af 1852 kunde ega rum, isynnerhet efter förklaringen af Preussen och Osterrike samt Fran krikes förklaring att det anser traktaten bindande och danska monarkiens integritet en principsak, — naturligtvis skulle vara samma fördrag och, i enlighet dermed, arangementer som öfverensstämma med Danmarks integritet. Mr Fitzgerald: — Får jag lof framställa en annan fråga? Har såsom en punkt af denna basis blifvit bestämdt, att Slesvig och Holstein för framtiden skola bli förenade? Lord Palmerston: — Vi ha ännu icke erhållit bifall till konferensen af alla dem hvilka saken rör. Vi ha idag erhållit en note från Köpenhamn att i anseende till lokala förhållanden önskade danska regeringen få på cn viss tid uppskjuta sitt bifall till konferensen. Det tillhör naturligtvis icke oss att bestämma något arrangement, hvilket skulle bli föremål för konferensens öfverläggningar. Det är tillräckligt att basen för negociationerna såsom jag uppgifvit skulle bli traktaten af 1852 och upprätthållandet af Danmarks integritet. Lord Manners: — Jag anhåller att få upprepa en fråga som jag redan igår afton framställde, om tyska förbundsdagen blifvit inbjuden att sända en representant till den föreslagna kongressen, och om så är, hvad svar som gifvits på inbjudningen? Lord Palmerston: — Intet svar har ännu gifvits. Unset kan lätt första att förbundsdagen i detta afseende är utsatt för några svårigheter, emedan Förbundsdagen är delad i tvenne stridande motsatta partier: det ena fasthällande vid fördraget af 1852 och detta fördrags principer — upprätthållandet af danska monarkien —; det andra, det extrema, som utan tvifvel anser att det mål man bör syfta på och söka nå är danska monarkiens sönderstyckande. Detta är en stor svårighet att öfvervinna, men jag hoppas man skall lyckas. I alla fall tror jag att man skall få svårt för att uppställa de särskilda instruktioner, med hvilka deras representanter skola förses. En korrespondent från Paris till den engelska tidningen Standard skrifver följande: Man har anmärkt att Moniteur i sin politiska öfversigt omsorgsfullt athållit sig från a omnämna det konserensförslag, som inspivat Times med en så eldig panegyrik ötver engelska regeringens utländska politik, och hvilket för en kort tid narrat allmänheten i Paris att tro, det kriget i sjelfva verket var slut. Man säger här, att ehuru Frankrike till principen antagit förslaget, så har det likväl ej dolt sin åsigt att dessa negociationer äro fullkomligt gasnlösa så länge man ej förut ötverenskommit om uppskof med siendtligheterna. Ni vet förmodligen redan, att Danmark (som i förbigående sagdt icke synes ha blifvit rådfrågadt) vägrar att lyssna till några underhandlingsförslag, då Österrike och Proussen icke utrymt Slesvig. Med Frankrike hållande sig på afstånd och med Danmark öppet motsättande sig konferensen, är det icke lätt att inse, huru konferensen någonsin skall kunna komma att ega rum. Man berättar här i politiska kretsar, att förslagen icke gjorts med någon afsigt att skydda Danmark eller förekomma ytterligare blodsutgjutelse, utan blott för att tysta de spörjsmål, som förmodligen skola komma att göras i engelska harlamen