Göteborgsposten – 4 mars 1864, sida 2

tik, bedrag der och lef för resten eftor er natur som ni behagar, men kom aldrig mer till London, så kärt er är att icke sofva på halmen i Newgate. — Gif mig åtminstone igen min snusdosa. — Tillåt mig att behålla den som ett minne, men var god och mottag i stället denna brasilianska rubin, som har kostat mig tvåhundra louisdorer. ö Juden störtade på ringen, som naboben erbjöd honom och lemnade gröna salongen, i det han på det båda andra kastade en blick lik en schakals som blifvit fångad. Zigenarnes konung och markisen betraktade hvarandra en stund under tystnad. — Men hvem är ni då, utropade slutligen den unge öfversten i det han lade sin hand på nabobens axel, ni som gör underverk, för att från min stig aflägsna alla faror? — Jag är den mest underdånige af ers nåds tjenare, svarade zigeuaren bugande sig; jag är en vakthund, jag är värjan vid er hufvudgärd. — Ni är det mest hängifna hjerta, den mest uppoffrande vän, yttrade Roger med brinnande öfvertygelse. — Och ni älskar mig något litet? frågade Jean med rörd stämma. Roger tog honom i sina armar och omfamnade honom som en vin. I — Och nu då ni icke mera tviflar, yttrade han, nu skall ni ju tala? — Herr markis, yttrade Jean de France med värdighet, det är emedan jag aldrig tviflat, som jag är färdig att