Göteborgsposten – 3 mars 1864, sida 1

Ur Blanches väsende är enkelt och trohjertigt. Hans samtal äro ytterst angenäma; man spårar icke i dem den fruktade demagogen, utan idel bonhommie. Det dröjer dock icke länge förr än de besökandes antal ökas. Alla mottagas hjertligt. Samtalen bli allt mera lifliga, Blanche alltmera upprymd, mera ungdomlig; hans humoristiska skaplynne tager ut sin rätt, man lyckas kanhända tå höra honom skildra någon scen ur Stockholmslifvet och tiden flyr på snabba vingar. Man ser på klockan och tager till hatten för att bryta upp. Hvad står på — utbrister den gästfrie värden — kan det verkligen vara er afsigt att så snart öfvergifva mig? Stanna qvar till middagen! Jag har visst icke några läckerheter att bjuda på; men den svåraste hungern skall väl bli stillad åtminstone, det lofvar jag, och så får aptiten göra resten. — En fin middag serveras, och värden är vid det briljantaste lynne. Han har ständigt behof att se sig omgifven af vänner och deraf eger han också en hel legion, alla fullt beredda att gå för honom, om just icke i döden, så åtminstone ända till — Blanches malmgård. Jules Janin, som är lika oupplösligt förmäld med Paris, som Dogerna voro förmälda med Adriatiska hafvet, reste en gång till Poissy för att hvila ut. Han vistades der i tio dagar och återkom till Paris tio år äldre — skref Börne för att dermed antyda huru fastvuxen vid Paris Janin var. Förhållandet är nästan enahanda med hr Blanche i afseende på Stockholm. Der har han också framlefvat större delen af sitt lif och bestämt sina lyckligaste dagar. Men stundom faller lusten på honom att annorstädes hvila ut. Han reser då bort, men kommer snart åter, oftast tidigare, aldrig senare än han bestämdt. I något obevakadt ögonblick förliden höst undföll honom ett yttrande att han behöfde hvila ut och att han derföre skulle resa till Rom. Det föll sig svårt att komma ifrån beslutet sedan ordet var uttaladt. Hans talrika vänner hastade att för honom arrangera en afskedsfest, ty de ville så gerna ätven i handling betyga honom sin tacksamhet. I det aft snille och humor blixtrande svaret på afskedsskålen framskymtade, att han rätt gerna skulle velat bli hemma; men hans vänner hade ju så högtidligt tagit afsked med honom, och han måste alltså resa. Han skulle dock gerna — så trodde han — redan vid Sköfde vända hit åter med bantåget; men han hade ju utfäst sig att se Rom, dit hans håg alltsedan i ungdomen hade stått, och då gick det väl ej an att nöja sig med anblicken af Sköfde. Och han reste verkligen; men den nordiska kölden och den nordiska respelsen blefvo hans trognaste följeslagare på vägen. Biott Gudarne känna huru många gånger han under färden har önskat sig åter till de varma och väl ombonade rummen på sin malmgård, till palatset helgadt åt Patriis Musis — och till våningen nerunder, till Enblom, Mankell och Carlen och till alla de öfriga vännerna här hemma! — Men säkert är att han på första vårdag med de öfrigå flyttfåglarne vänder åter till gamla vänner, gammal nord. Göteborg d. 3 Mars 1864. KLituasianon Ar da 3 går aftan In.