Göteborgsposten – 2 mars 1864, sida 2

— Jean de France! utropade Bolton, som noga betraktade Osmany. I — Det är jag, svarade den senare. Ni! ni? utropade Bolton förvånad. Jean de France afdrog sin rock, vek upp sin skjorta och blottade axeln, som ännu bar ärr efter knifsåret och den inskärning doktorn gjort för att uttaga knifspetsen. — Oh! sade Bolton, det är då verkligen ni ... jag igenkänner er på detta ärr. Han fortfor att betrakta Jean de France med djup I förvåning, ty han kunde ej begripa huru zigenaren kunde vara omgifven af en sådan lyx. — Doktor, återtog Jean de France, en af aftnarne skall jag berätta er mina äfventyr, som mycket likna dem i en arabisk saga; men i dag har jag helt andra och vigtiga saker att tala med er om. Tala, sade läkaren, som så småningom i mannens vackra och manliga ansigte återfann örnblicken, det stolta leendet och alla de karakteristiska dragen hos barnet. — Jag vill tala med er om honom, sade Osmany. — Hå! svarade Bolton, i det han sänkte rösten, ni vet att han vid denna tid återkommit till London? Ett leende syntes på Jean de Francees läppar. — Min stackars doktor, sade han, tror ni då att jag ett enda ögonblick lemnat honom ur sigte? Hvem räddade honom från björnen förra året? Hvem förhindrade att han I blef mördad af kapten Maxwell? Hvem var det, tror ni (som nu senast i Amerika undertryckte en uppresning inom Sanet-Georgsfästet, på hvilket han var kommendant: