Göteborgsposten – 2 mars 1864, sida 1

— 0! utropade Jean de France med hänförelse, då jag tänker på att sedan sexhundra år, min race har blifvit föraktad, hånad, trampad under fötterna af dessa fåfänga normander, och att jag nu ställt en man af denna samma race vid deras sida, att denne man är deras like, känner jag hjertat klappa af glädje i mitt bröst vid tanken på att detta är mitt verk. Men under det att Jean de France talade på detta sätt, erinrede han sig plötsligt miss Ellen. Hans panna mörknade och en blixt af hat lyste i hans ögon. — Jag måste krossa denna qvinna, tänkte han, liksom stormen krossar de förtorkade grenarne. Han vände sig derpå till Simson. — Har du lydt mig? frågade han. Har du återfunnit läkaren Bolton. — Det var ej utan svårighet, svarade Simson, ty den käre doktorn har slagit sig ned på ett af de smutsigaste värdshusen i White Chapel, och super sig der full hvarje afton. — Du har funnit honom, likväl? — Ja, svarade Simson, och han skall komma, ty jag utsatte mötet vid middagstiden: på morgonen är han på fastande mage. — Kände han igen dig? — Anar han hvem naboben Osmany egentligen är? --Ej vidare än att han eriurar sig ha mött er en afton vid slutet af parken på markis Rogers slott Konungatornet.