Göteborgsposten – 1 mars 1864, sida 2

Hon fattade derpå plötsligt mrs Celias arm. — Vet ni hvem denna qvinnan är, min fru? trägade hon. — Nej. — Det är den verkliga modren till markis Asburthon. Nu tviflar jag ej längre. i Roger vandrade alltjemt långsamt framåt, sökande en blick som vore för honom sjelf och icke för honom blott i egenskap af soldat. Plötsligt skyndade en officer som red bakom honom framåt och höll upp vid hans venstra sida. Det var Lionel, som efter krigets slut blifvit utnämnd till kapten. Den unge officeren var blek af själsrörelse, men ett leende låg på hans läppar. — Der iro de! yttrade han med afbruten röst Der äro de ju! Han sträckte sin hand mot folkhopen. — Hvem då? frågade Roger. — Min mor och henne som jag älskar, min fästmö. Roger följde med blicken riktningen af Lionels hand. Han såg miss Ellen bredvid mrs Celia i vagnen. Han qväfde ett skri och fattade med raseri fästet till sin värja. — Min Gud! utropade Lionel, som såg honom vackla. — Din fästmö . . . den qvinna du älskar . . . det är... 2 — Miss Ellen, svarade Lionel. Markisens anlete purprades plötsligt; ädlingen försvann för ett ögonblick, den ädle pären utplånades, och rösten af