Göteborgsposten – 1 mars 1864, sida 2

— Huru ni skall trycka honom i edra armar och mot ert hjerta, stackars qvinna, återtog ännu en gång mrs Celia. Den okända svarade ej, men tvenne brännande tårar trängde ur hennes ögon och hon qväfde en snyftning. — Der komma de! skrek folkhopen ånyo. Man hörde också verkligen ljudet af hofslag på stenläggningen. De tre qvinnorna reste sig i vagnen, på detta sätt. dominerande det haf af hufvuden, hvaraf de omgäfvos. Tjugo steg före truppen förde en officer till häst regementets fana — en ädel fana genomborrad af kulor och nedsvärtad af krutrök. Efter fanföraren såg man ensam, lugn och stolt, med leendet på läpparne, denne man, hvilken ryktet gjort till en hjelte, denne öfverste om tjugo år, på hvilken de gamla generalerna voro afundsjuka, Roger Asburthon med ett ord, hvilken med ridderligt behag helsade den folkmassa, som omgaf honom. Vid hans åsyn uppgaf den qvinna, som mrs Celia låtit uppstiga i åkdonet, den stackars modren i anspråkslösa kläder, ett rop af ytterlig glädje. — Ah, Hvad han är vacker! utropade hon och föll liksom afsvimmad tillbaka mot vagnens kuddar. Men i detta ögonblick klöf en man folkhopen, fattade dvinnan i sina armar och bortbar henne liksom ett barn samt försvann i det han mumlade: — Ah, olyckliga! hvad har du gjort! du har förrådt dig. Miss Ellen hade haft tid nog för att se och igenkänna denne man. — Han! tänkte hon; han, som jag trodde vara död!