Göteborgsposten – 29 februari 1864, sida 3

JM pårlserkorrespondent ull IImes skri ver den 19 d:s sålunda: Huru mycket här än talas om danske frågan, råder åtminstone från ett håll en ab solut tystnad om densamma. Men visst är att å detta håll alla frågans phaser med stör sta intresse följas, och att man bidar sin tid Moniteuren håller sig tyst, och dess tystnad är betecknande. Helt visst vill ej kejsarer taga något oöfverlagdt steg. Han åtnöjer sig för närvarande med att förklara, det han icke vill binda sig vid någon bestämd politik. Sä kert är dock att Frankrikes blifvande handlingssätt kommer att ledas af den tolkning som Preussen och Österrike komma att gifva åt sin förklaring af d. 30 sistl. Januari. Hvilken denna tolkning kommer att bli kan ingen bestämdt säga; men hvilken Frankrikes politik kommer att bli, ifall tolkningen blir sådan man fruktar, detta kan en hvar gissa. Under flera af de sistförflutna dagarne ha de regementen som ligga i garnison i Paris blifvit ifrigt exercerade. När man ser dessa regementen marschera ut till Marsfältet, fulla af lif, kan man lätt tänka sig att Rhen ligger öfverst i hvarenda soldats tankar. Om 1852 års fördrag upprifvas, gitves det intet giltigt skäl hvarföre de fördrag som fråntagit Frankrike provinserna på venstra stranden af denna flod — något som alltsedan dess förefallit Frankrike som en bitter förödmjukelse — icke äfvenledes skulle kunna brytas. Denna pretext för Frankrike är en som kejsaren knappt förut kunde ha hoppats på, och han skall nog icke låta den slippa ur händerna på sig, ty han har dertill alltför mycket längtat efter en dylik. Tyskland spelar, i sjeltva verket, korten åt Napoleon, och genom en annexation vid Rhen skulle helt visst hans anseende icke komma att lida så mycket som det gjort genom andra. Mexikanska expeditionen var ej och är ej populär, vi behöfva väl knappt säga det; men att förena Rhenprovinserna med det andra kejsardömet skulle i hans folkg tanka utplåna många fel och konsolidera hans dynasti så, att den kunde trotsa allt hvad dess fiender inom landet skulle kunna företaga emot densamma. Eröfringen af dessa provinser anser kejsaren vara lika lätt som Holsteins eller Slesvigs intagande at tyskarne, och besagde provinser skulle dessutom vara lika svåra att återtaga som Savoyen skulle vara för Piemontesarne. Deras sympatier äro nemligen icke mindre fransyska än savoyardernas och Nizzaboarnes. En sådan vinst skulle mer än ersätta det nederlag regeringen lidit vid representantvalen, utplåna missnöjet inom landet och göra de indifferenta undersätarne till loyala sådana. Det är stora skäl att tro, det dessa tankar icke för en dag upphöra att sysselsätta kejsarens sinne, och att det tillfälle som erbjudes honom icke skall försummas. Under tiden kan intet vara mera moderat, fredligt och tillochmed vänligt än kejsarens sätt mot alla menniskor, och alla invagsas derigenom i säkerhet. Hans Maj:t är icke len man som kan bli lockad till handling örrän timman slagit, men han skall då vara ullt beredd att uppträda tör Europas lagbryare och kalla dem till räkenskap midt under leras triumf eller deras anarki. De allvarsamma representanterna för etor