Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 4

Article Image
utkast utförda af eleverna vid ätskilliga konstskolor i Paris. Den sal, hvari detta bibliotek är uppstålldt, erbjuder plats för omkring 60 personer vid beqväma bord och är prydd med skulpturarbeten af Dumont, Bass, Bouchardon, Pigalle m. fl. Mo-ripans acklimatisering. Som på sin tid är nämndt fridlyste K. M:t förra året och under de två derpå följande helt och hållet en för Sverige förut okänd särdeles matnyttig fogel, som i sitt egentliga hemland Skotland kallas Grouse, men här i Sverige blifvit tillagd namnet Mo-ripa. Om dess första införande hit till Sverige upplyses af följande i Svenska jägareförbundets nya tidskrift införda bref från grosshandl. Oscar Dickson i Göteborg, daterad d. 3 Angusti 1863: Under sommaren 1861 införskref jag tvenne särskilda gånger från Skotland en mängd Grouse-ägg med afsigt att tå dem utkläckta under en vanlig höna; men fastän äggen då de afsändes voro fullkomligt friska, så misslyckades dock försöket. Samma års sommar lät jag i Skotlands högländer fånga flere unga Grouse, hvilka höllos under ett ståltradsnät på ljungmarker derstädes intill medio af september, då de logerades i burar och sändes öfver hit. Första importen skedde under tillsyn af en skotsk skogvaktare, som förde fogeln till Edinburgh, derifrån på jernvägen till Hull och vidare på ångfartyg hit. Foglarnes föda bestod af kål och ljung sammanhackad och ösverströdt med något hafremjol. Nio par Grouse hitkommo välbehållne och släpptes på mina jagtmarker i närheten af Bokedalen, vid Jonsereds station. Fogeln visade sig hela hösten i närheten omkring Bokedalen; i november samlades den i flock och observerades intill parningstiden, i februari, då endast ett par höll sig qvar och detta uppehöll sig på samma mark hela året om, men hade icke kull; som flyttad fogel i allmänhet icke lägger ägg första året, ansågs experimentet icke för alldeles misslyckadt med detta par, och de öfriga 8 paren beräknades hafva flyttat åt andra trakter, särdeles som Grouse är böjd för vandringar. Hösten 1862 införskref min bror, hr J. J. Dickson, som delar mina jagtmarker, 12 par Grouse, hvilka öfverflyttades på samma sätt som förut blifvit beskrifvet, och dessa släpptes i närheten af det par, som fortfarande hållit sig qvar på mina jagtmarker. Den 27 sistl. månad upptäcktes en kull på 5 unga Grouse och möjligen återfinnas flere kullar af de först släppta 9 paren, då orrjagt företages i slutet på denna månad. Om denna nya fogelart, med hvilken vår fauna nu blifvit riktad, erhåller ett par års skydd af herrar jägare, så är antagligt att Grouse kommer att hastigt föröka sig här i landet; ty antalet ungar är vanligen dubbelt mot orrhönans, fogeln sprider sig vida omkring och ljung är allt hvad som erfordras till föda. Som det för vetenskapen är af mycket intresse att erhålla upplysning om de väderstreck som Grouse vid flyttning helst välja, så uppmanas herrar jägare, att till Red. insända uppgifter och beskrifningar på de trakter der Grouse anträffas. Guldfälten i Australien. Under ent lång tid har en mängd af guldgräfvaren i Nya Ilollan begifvit sig till Nya Seeland, hvars rika guldsält lockat dem. Emellertid börjar nu denna utåtgående flod af emigranter att vända tillbaka till Nya Holland, dels tillfölje af dyrheten och de stora mödorna af ett guldgräfvarlif i Nya Seeland och dels på grund af de nyupptäckta rika guldfälten vid Upper Goulburn River i Nya Holland. En af regeringen dertill särskildt tillsatt person, har nyligen besökt denna trakt och berättar, att de redan upptäckta guldfälten — och nya sådana upptäckas dagligen — öfverträffa snart sagdt allt hvad man hört omtalas. Några personer förtjena ända till 200 pund sterl. i veckan i sina qvartsgrufvor, och låge denna trakt blott icke en 2,000 eng. mil från de gamla guldfälten, skulle guldsökare i tusental rusa dit. Men i Victoria äro stora upptäckter icke längre öfverraskande för dessa män. Förbränning af enkor i Bengalen, Denna ohyggliga plägsed har nu blifvit alltmera sällsynt bland hindnerna, men emmellanåt händer det likväl att den återupplifvas. Sålunda utfördes för icke längesedan en Suttee — så kallas ceremonien — i Monghyrdistriktet. En qvinna derstädes sörklarade sig vid sin mans död vilja undergå Suttee. Förberedelserna för hennes brännande blefvo vidtagna, och hon gick till bålet åtföljd af sin mans anhöriga och en stor mängd askådare. Ibland dessa befunno sig ganska många zemindarer och andra personer med ansedd samhållsställning. Qvinnan besteg bålet, och facklan sattes derintill af en ung gosse. Då lågorna nådde den stackars varelsen svek henne beslutsamheten, och hon kastade sig ned ifrån bålet förklarande att hon icke kunde fullborda offret. Skarpa förebråelser hopades på henne af den fanatiska hopen — det ser dock ut som skulle man ej, liksom vid föregående tillfällen, ha användt våld — och man förmådde henne att ånyo bestiga bålet. Smärtorna voro dock större än hon förmådde bära och hon föll ned från bålet. Härefter, tillägger polisens offentliga rapport om saken, -åtskiljde sig hopen, och den olyckliga qvinnan lemnades att förfärligt bränd rulla sig på marken i dödsångest, tills döden gjorde slut på hennes lidanden. Först följande dag gjordes anmälan om saken. Med anledning af denna förfärliga tilldragelse hölls sedermera ett offentligt möte för att fatta beslut om något medel att helt och hållet utrota dessa gräsligheter. Mötet bevistades af flera hinduiska gentlemen, personer med betydlig bildning och inflytande ehuru af bramahiska religionen. En af dessa förkla

26 februari 1864, sida 4

Thumbnail